Höga gudinna, som älskar Idalions lunder och Golgos, 100
Och den Erykiska höjd, du som leker med gull, Aphrodita,
O, hur skön din Adonis från Acherons eviga vågor
Hit, på den tolfte månaden bragt vekfotade Stunder,
Trögsta af alla gudinnor, de älskliga Stunder; men kära
Näkas de dock, medbringande städs åt de dödlige något! 105
Kypris, Diona's dotter, som till odödlig från dödlig,
Efter en sägn, bland menniskor spord, upphöjt Berenika,
Gjutande ljuf ambrosiadoft i drottningens hjerta,
Dig mångnamniga, dig mångtempliga, tacksam att hylla,
Här Berenikas dotter i dag, som Helena tjusfull, 110
Vår Arsinoa sjelf, på det skönaste smyckar Adonis.
Allt slags frukt, som mognar å träd, kring honom är nedlaggd,
Läckraste parker invid, som gömmas i korgar af silfver,
Gyllne albasterkärl derjemte med Syriska oljor,
Bakelser ock, som qvinnornas konst tillreder i pannan, 115
Mängande blommor af särskilda slag med hvetaste hvetmjöl,
Allt som af ljufvelig håning och doftande olja beredes,
Allt som flyger i skog, som krälar å mark är församladt,
Grönskande löfhvalf ses, nedtyngda af spensliga dillen,
Byggda; ock ofvanom dem kringfladdra de unga Eroter; 120
Näktergalsungarna like, de sitta i träden, och flyga,
Pröfvande vingarnas kraft, från en qvist hän till en annan,
O, hvad ebenosträd, hvad gull, hvad örnar af elfen-
Ben, som bära till Zeus Kronion dess dejliga munskänk!
Purpurtapeter der ofvanuppå, mer mjuka än sömnen, — 125
Skulle Milesiern saga, och den som på Samos är bosatt; —
Tvenne bäddar man redt, åt sköne Adonis den ena,
En åt Kypris, och en åt den rosenarmige gossen,
Brudgum af aderton år, eller ock, på det högsta, af nitton.
Kyssen sticker ej än; ljust är kring läpparna fjunet. 130
Nu må Kypris sig glada i älskade gossens besittning.
Då när i morgon dagg slår ned, vi samtligen bära
Guden till böljorna bort, der de skummiga plaska mot stranden.
Sedan med fladdrande hår, och i mantlar som, fria från gördeln,
Röja blottade bröst, må vi börja den ljudliga sången; 135
Hulde Adonis, till oss och till Acheron kommer du ensam
Bland halfgudarna (såsom det sägs); ej ens Agamemnon
Detta föruntes, och, ej vildtrasande, väldige Aias,
Icke Hekabas son, bland tjugu den ypperste, Hektor,
Icke Patroklos, och ej den från Troia räddade Pyrrhos, 140
Icke Lapitherna ens, än äldre, ej Deukalioner,
Ej stamfolket i Argos, Pelasgerna, ej Pelopider.
Var nu huld, o Adonis, och gläd oss det stundande året!
Vänlig du kom, o Adonis, och vänlig du komme tillbaka!
Gorgo.
Aldrig maken jag hört, Praxinoa, Lycklig den qvinna, 145
Som så mycket förstår, allycklig, som qväder så ljufligt!
Nu dock måste jag hem. Ej frukost fått Diokleidas,
Idel galla i allt; men nalkas den karlen ej, hungrig!
Hell dig, hulde Adonis, och kom till gladliga åter!
XVI. Idyllen.
CHARITERNA ELLER HIERON.
Städs Zeus' döttrar, och städs det skalderna ligger om hjertat,
Att odödliga prisa, och prisa de dödligas dater.
Muserna äro gudinnor, gudinnorna gudar besjunga;
Men vi dödlige äro, må dödlige dödliga sjunga!
Hvem bland alla, som bo det etheriska hvalfvet inunder, 5
Skall upplåta sin dörr för våra Chariter, och motta
Vänligt, och ej bortvisa från sig, förutan en gåfva?
De barfotade då hemvända med vredgade sinnen,
Klagande högt mig all, att förgäfves de vandringen anträdt;
Skrämda, de återigen qvarsitta på bottnen af toma 10
Kistan, och luta mot isade knän nedhukade hufvun:
Torr är vistelsen der, då färden ej räntade något.
Ho är i vår tid sådan, och ho vill gälda en låfsång?
Det jag ej vet. Ej mera, som förr, att prisas för ädla
Värf man äflas, ty allt är kufvadt af vinningsbegäret. 15
Hvar man, händren i barm, hur mest han sin kassa må öka,
Kringglor; ergen ej ens han vill afskrapa och bortge,
Utan han säger påstund: mig knäet är närmre än vaden;
Blott jag har sjelf en fyrk, nog skalderne äras af gudar.
Ho vill höra de andra, ty nog är för alla Homeros? 20
Den är den ypperste skald, som icke min kassa betungar.
Galningar, o hvad fromma väl är af tusende kistor,
Fyllda med gull? Den visa ej så använder sin rikdom;
Utan en del åt sig sjelf, och åt någon af skalderna unnar,
Mycket åt slägtingar skänker han ock, och mycket åt andra 25
Människor; offrande städse på gudarnas heliga altar.
Också han är en ypperlig värd, undfägnar vid bordet
Vänligt, och låter den fremmande gå, när honom så lyster.
Mest bland alla likväl högakta de heliga skalder,
Att du i dödens boningar än må prisas, en kärnkarl, 30
Och vid den isiga Acherons strand ej gråta förgäten,
Likasom dagakarlen, hvars hand invändigt vid spaden
Hårdnade, och som af fädren bekom blott mangel till arfdel.
Många slafvar sin kost månadtligen fingo sig tillmätt
Fordom i konung Antiochos' hus, och konung Aleuas'; 35
Många kalfvar också kringbölade hornade mödrar,
När de om qvälln hemdrefvos till fållan hos rika Skopader;
Herdarne förde till skugga utöfver Kranoniska fältet
Tusen de valdaste får hos fremlingkära Kreonder:
Dock ej glädje de hade af detta, sen hamnen de lemnat 40
I den rymliga båt, som fördas på Acherons skräckflod;
Men onämnda en hvar, med förlusten af ymniga skatter.
Skulle de dvalts i ovärdelig tid bland usliga döda,
Om ej den Keiske mästareskalden, som qvädde så färgrikt
Till mångsträngade lyran, dem gjort bland kommande slägten 45
Ryktbara. Ära jemväl snabbfotade hästarne vunno,
Som kransprydde åt dem hemlände ur heliga spelen.
Ho väl någonsin kännt de Lykiers hjeltar, och dessa
Priamos' lockiga söner, och Kyknos med hy af en jungfru,
Om ej skaldernes sång förfädernes bragder beprisat? 50
Icke Odysseus ens, som irrade hundra och tjugu
Månader kring öfverallt, som lefvande lände till dödens
Boning, och flydde utur Polyphemos', den rysliges, kula,
Egde evärdeligt låf; svinherden Eumaios förgätits,
Liksom Philoitios äfven, som hade bestyr med den större 55
Fänaden; sjelfve Laertes man glömmt, stormodige hjelten,
Hade ej Ioniern lemnat dem alla i sångerna hyllning.
Från de Pieriska mör skön ära åt menskorna kommer,
Men de dödas skofvor och gull af de lefrande täras,
Dock, det är samma besvär, att räkna vid stranden de vågor, 60
Hvilka af vinden drifvas i land ur blå Oceanen,
Eller att tvätta i källans kristall det smutsiga teglet, —
Som att verka med ord på den vinningslystne procentarn.
Sådan på båten jag ger. Må skatter på skatter han hopa,
Må han fängslas alltjemt af lystnad att mera förvärfva. 65
Heder deremot jag långt hellre och menniskors vänskap
Önskar besitta, än åsnor i mängd och ståtliga hästar.
Spörjs, bland dödliga hvem välkommen jag nalkas, med Sångmörs
Milda beskydd? Ty vägen är svår för skalderna eljes,
Om de ej gynnas af Zeus', storrådige herrskarens, döttrar. 70
Himlen ej tröttnat ännu, att år och månader hvälfva,
Framdeles mången häst skall röra det surrande vagnshjul.
Ock skall komma en man, som mig till sångare tarfvar.
Sedan han gjort, hvad den store Achilleus, och väldige Aias
Gjorde på Simoeis' slätt, der Phrygiern Ilos är jordad. 75
Ren Phoinikerne nu, tom inunder den sjunkande solen
Libyens' yttersta ängder bebo, förstelna af fasa;
Ren Syrakusier bära de fattade lansar i händren,
Armarna tryckas också af videsköldarnes börda.
Hieron sjelf bland dessa, en forntidskämpe i stridskraft, 80
Spinner sitt bälte, den vajande man skönt hjelmen beskuggar.
Ja, o Zeus, du herrlige fader, du höga Athana,
Och du, dotter, som jemte din mor beherrskar Ephyra's
Mångbegåfvade stad vid insjön Lysimeleia,
Må de fiendtlige män bortsändas af trängande nödtvång 85
Öfver Sardoniska hafvet, att vännernes bane berätta
Hemma för hustrur och barn, — snart räknade, många tillförne;
Må ock städren bebos af de fordne borgrarne åter,
De som i grund förstördes af trotsige fienders händer;
Må de åt sig fruktbärande fält uppodla, och fårens 90
Skaror, tusen till tal, språngmätta af frodiga betet,
Bråka på fältet, och korna, till fållan vändande åter
Troppvis, trånga uppå den i mörkret famlande vandrarn!
Trädesåkrarne ock må plöjas för säde, när Tettix,
Lurande middagstiden på herdarna, sjunger i trädens 95
Högsta toppar; jemväl kring vapnen må spindlarne ställa
Fina väfvarnes nät, och ej krig mer finnas till namn ens,
Hieron's höga beröm må bäras af skalderna bortom
Skythiska hafvet, och dit, der fogande samman med jordbeck
Breda muren, tillförene höll Semiramis spiran. 100
En är nu jag; mång annan derhos ock älska Kronions
Döttrar. Vi lägge oss samtligen vinn, Arethoisa att prisa,
Jemte de Sikelers folk, och den väldige kämpen Hieron,
O, J Gudinnor, som först Eteokles dyrkade, J som
älsken Orchomenos' stad, tillförene hatad af Thebe, 105
Visst objuden jag stannade hemma, men kommer till deras
Gårdar, som bjuda mig, trygg, ledsagad af sångens gudinnor.
Ock jag lemnar ej er; hvad vore för menniskor älskvärdt,
Utan Chariterna? Städs mig vare Chariterna hulda!