Amykos.
Din jag blifver; du min, såframt jag vinner i striden.
Polydeukes.
Blott rödkammiga fåglar ju plä tuppfäkta om sådant.
Amykos.
Antingen nu rödkammarne vi eller lejonen blifve
Lika, så kämpe vi dock ej om annat pris, än det sagda.
Amykos sade, och tog ihåliga snäckan, och blåste. 75
Snarligen samlades då inunder de skuggiga lönnar
Städs skönlockige Bebrykers folk, vid ljudet af snäckan.
Sammalunda också hopkallade samtlige hjeltar,
Från det Magnesiska skeppet, i strid storståtlige Kastor.
Desse, såsnart de alltså med handskar befästat af oxhud 80
Händren, och armarna kring omsnurat de väldiga remmar,
Trädde i drabbningen fram, samt andades död mot hvarandra.
Der bland de äflande tedde sig nu en gräselig täfling,
Hvilkendera som finge på ryggen det bländande solljus.
Genom din skicklighet dock du på resen vann Polydeukes, 85
Och af strålarna alla blef Amykos träffad i synen.
Men han i sinnet brusande upp, fort skyndade framåt,
Rigtande slaget med händren; då träffade ock Tyndariden
Hakans spets för den kommande. Mer han nu vredgas än nånsin,
Hugger omkring sig i striden, och skarpt påtränger, mot jorden 90
Böjd, och de Bebrykers folk anskriade. Hvaremot åter
Hjeltarne sporrade an Polydeukes, den tappre drotten,
Fruktande, att med sin tyngd kanske nedkrossade honom,
Der på det trånga rum, sjelf Tityos liknande mannen.
Sannerlig sonen af Zeus, anträngande härfrån och derfrån, 95
Vexelvis med de båda nu högg, afböjande anfall
Från Poseidaons son; så väldig en bjesse han ock var.
Han stod der, af slagen befängd, och spydde den dunkla
Bloden; och samtlige hjeltarne strax upphöjde ett
fröjdrop,
När som de sågo de hiskliga sår kring mun och kring kinder. 100
Ögonen trängde sig ock i det svällande anletet samman.
Honom förbryllade kongen med händernas gäckande hothugg
Allsids; men då han fann, att det redan var ute med mannen,
Gaf han ett knytnäfslag i dess ögbryn midtöfver näsan,
Och afskalade ändatill skåln all pannan. Den slagne 105
Baklänges störtad låg, utsträckt i det grönskande gräset.
Dock han reste sig upp, och en skarp strid åter begynte,
Och de förstörde hvaran med de härdade handskarnas gissling.
Bebrykers förste nu händerna rörde mot bröstet af drotten,
Halsen förbi; men anletet vardt med nesliga näfslag 110
Krossadt för honom utaf okufvelig drott Polydeukes.
Resens lekamen af svett utmärglades; fordom en stor man,
Plötsligen liten han blef, och den andre, ej svikande kampen,
Höjde nu städs mer fylliga lemmar och bättre i fägring.
Men hur dödade sonen af Zeus glupsktätande mannen? 115
Säg mig, gudinna! Du vet det; och jag, för andra ett redskap,
Sjunger allt hvad du vill, och hvad dig bäst månde behaga.
Sannerlig längtande än utföra en ståtelig hjeltbragd,
Han med sin venstra hand Polydeukes grep i den venstra;
Fallande ut från sidan; och, sökande hugg med den andra, 120
Breda näfven han lyftade upp från ljumsken till höger,
Och Amyklaiernes kong kanhända han träffat och sårat,
Om Polydeukes ej hufvudet böjt, och med kraftiga handen
Gifvit i venstra tinningen hugg, som träffade axeln.
Men ur gapande tinningen strax flöt bloden, den svarta. 125
Mannen med venstra han slog, så att tänderna skramlade alla,
Sedan med städse förnyade hugg han anletet ödde,
Tills han kindernas par utrotade. Amykos, resen,
Låg der nu, sanslös sträckt, samt höjde till tecken af stridens
Slut än hvardera handen; hans död var mera ej fjerran. 130
Fastän segrande, dock ej gjorde du honom beskymfning,
Knytnäfsdrott Polydeukes; han svor dig kraftiga eden,
Kallande egen far Poseidaon ur hafvet till vittne.
Att med berådt mod aldrig mot fremlingar vara förgriplig.
Så låfsjungen du är mig, o kong. Dig, Kastor, jag qväder, 135
Tyndarides, snabbfålade, kopparbepansrade, lansvän.
Röfvande förde de med sig bort, Zeus' tvillinga-söner,
Tvenne döttrar utaf Leukippos, och tvenne derhos ock
Bröder följde dem åt, — Aphareus var brödernas fader, —
Korade fästmän två, den väldige Idas och Lynkeus. 140
Men Aphareus', den somnades, graf när kämparne hunnit,
Rusade sämtlige neder ur vagnarna strax mot hvarandra,
Tryckte af lansars tyngd och utaf uthålkade sköldars.
Lynkeus, ropande högt ur sin hjelm, så talte bland dessa: