Hvarför lyster er strid, olycklige? Hvarför mot andras 145
Brudar öfven J våld, med blottade svärden i händren?
Har ju åt oss Leukippos förlofvat döttrarna båda
Långt för detta, åt oss är bröllop med dessa besvuret.
J, då det gällde en fremmande bädd, på sätt som ej höfves,
Med mulåsnor och oxar, och fremmande skatters föräring 150
Ändraden mannens sinne, och stulen ett bröllop med skänker.
Inför er båda också flerfaldiga gånger jag redan
Sjelf har detta förmält, och likväl mångordig ej är jag:
Icke, J älskade män, så egnar de yppersta drottar
Skaffa hustrur åt sig, som brudgumar hafva tillförne. 155
Stort är Sparta, och stort kappåkningsfrejdade Alis,
Boskapsrika Arkadia med, och Achaiernas städer,
Samt Messana, och Argos, och allt det Sisyphiska kustland;
Flickor der, mång tusen till tal, af hulda föräldrar
Fostras, hvilka i vett och gestalt ej brister det minsta. 160
Lätt bland dessa er år, att äkta eho som J viljen.
Åt förträfflige man bli svärfar önskade mången,
Ären isanning ju J utmärkte bland alla hjeltar,
Äfvensom fädren också, och derjemte å mödernet stämman.
Låten, älskade nu, vårt bröllop komma till önskligt 165
Slut: men ett annat åt er vi samtligen skole beställa;
Så har ofta jag sagt; det likväl till den svallande vågen
Fördes af vädrets flägt, och gehör ej följde på orden.
Ty oblida J ären och omedgörliga; än dock
Lyden; J båda åt oss ju på fädernet fränder benämnes. 170
Men om ert sinne är lystet på strid, och ni måste med blod det
Ömsesidiga split afgörande, slita vår tvedrägt,
Då bör Idas och hans samslägting, kong Polydeukes,
Ej deltaga det minsta, och hålla från striden händren;
Men vi, Kastor och jag, vi skole vår lycka försöka, 175
Yngre till åren båda; ej må vi åt våra föräldrar
Lemna så mycken sorg: ett lik är tillräckligt ifrån ett
Hus; och de öfrige skola då samtliga vännerna glada,
Brudgumar vordne i stället för lik, samt äkta de begge
Flickorna; höfs ju med ringa förlust stor träta att slita, 180
Sagdt; och cn gud ej ville hans ord till toma förvandla.
Ty från skuldrorna lade på marken vapnena neder
Desse som äldre voro, Och Lynkeus trädde i midten,
Svängande väldiga spjutet vid yttersta randen af skölden,
Likaledes också lansspetsen af modige Kastor 185
Rördes, och buskarnes tagel för hvardera vajande syntes,
De till en början med rigtade spjut inbördes hvarandra
Frestade, om de af kroppen ett blottadt ställe förnumme,
Sannerlig dock lansspetsarne, förrn de skadat någon,
Sönderbrusto, uti de förskräckliga sköldarna fästa. 190
Dragande svärden ur skidorna sen, de döden å nyo
Stemplade en mot annan, och hvila i striden ej spordes.
Ofta mot breda skölden och tagel buskiga hjelmen
Kastor stötte, och ofta hans sköld skarpögade Lynkeus
Drabbade; udden träffade blott den purprade tofsen, 195
Men handlofven för honom, som rigtade eggiga svärdet
Rakt mot det venstra knä't, affärdade Kastor, med venstra
Foten vikande: strax han kastade glafven, och bortfly
Sökte till fadrern vård, mot hvilken den väldige Idas
Lutad, skådade au de befryndade männernes envig. 200
Men framrusande stötte Tyndaridas breda geväret
Rakt veklifvet igenom och nafveln, och kopparn på stunden
Föste tarmarna ut; så till marken dimpande sträcktes
Lynkeus; ögonens lock omhöljde ett tyngande slummer.
Dock ej heller den andra af sönerna Laokoosa 205
Såg vid fädernehärden, sen bröllopets glädje han firat.
Ty framstående pelarn uppå Aphareiska värden
Krossade sönder med brådskande fart Messeniern Idas,
Ämnande dermed slunga ihjel den som dräpit hans broder;
Men Zeus värjde det af, och ur händerna stötte den huggna 210
Stenen, och brände Messeniern upp med sin flammande ljungeld.
Alltså är det ej lätt, att kämpa med Tyndaros' söner.
Väldige, sjelfve, de föddes jemväl, af väldig en fader.
Hell er, J Leda's söner och oförgängelig ära
Städs vårt qväde förlänen! Ju skalderna älskades alla 215
Af Tyndarider, af Helena med, och de andre heroer,
Hvilka Ilion störte, och hämnades kong Menelaos.
Eder, o drottar, rykte förskaffade Chiiske sångarn,
Qvädande Priamos' stad och Achaiernes snabba galejor,
De Iliadiska strider, och härnadens torn, Achilleus. 220
Derfor åt eder också jag ljudliga Musernas håfvor,
Sådana sjelfve de unna, och såsom mitt hus det nu gitter,
Sådana hembär. Skönst är af skänker för gudarna sången.
XXIII. Idyllen.
ÄLSKAREN.
Älskogsfånig en man höll kär ovänlig en gosse,
Till utseendet god, men till lynnet ej sådan han syntes.
Älskaren hatade han, och ej röjde den ringaste spakhet;
Ock ej visste han, hvad för en gud var Eros, och hurdan
Bågen i händren, hur bittra de skott han möt gossarna skjuter: 5
Var så i allt sitt tal och i allt umgänge en tvärvigg.
Ingen släckning i lågorna gafs; ej läppens förtjusning,
Ögonens strålande glans ej heller, ej kindernas rosor,
Icke ett ord, och icke en kyss, att kärleken lindra.
Men som ett skogens djur misstänksamt på jägrarna skådar, 10
Så han i allo bemötte den arme, och buttra hans läppar
Voro, och ögonen blickade grymt; trots röjde de endast,
Anletet svarade ock mot gallan; försvunnen dess färg var,
Harmens förmätenhet fyllde hans själ; men äfven som sådan,
Syntes han skön, och älskaren mer hänfördes af harmen. 15
Slutligt ej längre han bar Kythereia's häftiga låga,
Utan begaf sig dädan, och gret vid den rysliga kammarn,
Kyssande trösklen; och så upphöjande rösten han talte:
Skräcklige gosse, ock vilde, ett foster af grym lejoninna,
Gosse af sten, och ej kärleken värd, dig kom jag ätt bringa 20
Denna min yttersta skänk, rännsnaran; ty icke jag mer dig,
Pilt, vill plåga, du stickne; men jag mig ämnar begifva
Dit du mig sjelf har dömmt, ock för alla gemensam är vägen,
Såsom det sägs, der för älskande finns botmedel i glömskan.
Men om jag förde det allt till läppen, ock tömde i bottnen, 25
Skulle jag ej ens så utsläcka min längtan. Jag bjuder
Nu din tröskel ett evigt farväl. Nog vet jag hvad händer.
Rosen är äfven skön, och hon bringas af tiden att vissna;
Äfven violen om våren är skön, men hon snarligen åldras;
Hvit är liljan jemväl, och förvissnar då bladena falla; 30
Hvit är snön, men smälter ändock, såsnart som han kram blir;
Ock är ynglinga skönheten skön, men varar ej länge.
Tid skall komma ännu, då du ock blir nödgad att älska,
Då du förtärd i ditt bröst skall gråta de bittraste tårar.
Men, o gosse, bevisa mig dock det yttersta vänsprof: 35
När du, gående ut, mig upphängd här vid din tröskel
Skådar, så hasta då icke förbi olyckliga älskarn,
Utan stanna, och grät mig en stund, och sen tåren du offrat,
Lös mig ifrån hängrepet, ooh mig så i kläder från din kropp
Svep, och betäck mig varligt, och kyss omsider på slutet, 40
Och åt den döde förunna din läpp; mig bör du ej frukta.
Mer ej vaknar jag upp, änskönt du mig kysste försonad.
Hålka mig ut derjemte en graf, som gömmer min älskog.
Och när du går, tre gånger mig säg: der hvilar du, hjertkär;
Ja, om du vill ock detta: en dejelig vän jag har mistat! 45
Teckna en grafskrift med, som jag dig affattar i verser:
Denne, o vandringsman, har Kärleken dräpit; ej hasta,
Utan stanna, och säg: hårdhjertad var vännen, han hade!
Han, sen detta var taldt, tog stenen, och välte mot väggen
Ändatill trösklens midt den hiskliga stenen, och fastknöt 50
Genast spensliga repet, och kastade snaran om halsen,
Sparkade ock bort stödet för föttren, och hängde så derstäds
Död. Men den andre öppnade dörrn, och såg nu den döde
Hängd på sin egen gård; mellertid han ej rördes det minsta
Alls i sin sjal, ej gret han den somnade yngling, men likets 55
Ynglinga kläder han sölade ned; gick sedan till kämpa
Lekarna bort; och sökte i fjerran de älskade baden.
Kom så också till den gud, vanärat han hade; ty Eros
På bildfoten af sten vid randen af vattnet var uppställd.
Störte nu stoden omkull, och trotsige svennen ihjelslog; 60
Böljan färjades röd, och deröfver sväfvade orden:
Glädjen er, älskare, nu! Han som hatade funnit sin bane.
Älsken, J älsklingar nu, ty en gud vet dömma er alla!
XXIV. Idyllen.