Tio månader gamla Herakles tillförne Alkmena,
Den Mideatiska, jemte den en natt yngre Iphikles,
Sedan hon tvättat båda, och mättat båda med morsmjölk,
Lade i kopparskölden, det präktiga vapnet, som borttog
Sjelf Amphitryon nyss från den dödade drott Pterelaos. 5
Rörande sönernas hufvuden nu, så ordade modren:
Sofven, J piltar små, ett ljuft och förfriskande slummer!
Sofven, J hjertan små, gullbröder, och hurtige gossar,
Sömnen lycklige in, och lycklige vaknen i morgon!
Sade, och svängde den väldiga sköld; dem fängslade sömnen. 10
Nen då vid midnattstid sig Björnen vänder till nedgång,
Gent mot Orion sjelf, som blottar den villiga skuldran,
Då affärdade två vidunder försåtliga Here,
Ormar som hvälfde sig fram i dunkelfärgade ringlar,
Han till den breda trösklen, der dörrns ihåliga poster 15
Stå, samt hotande bjöd dem sluka den späde Herakles.
Desse nu vecklande ut der på golfvet bukarna båda,
De blodslukande välte; ur ögonen lyste en arg eld,
Medan de nalkades, sprutande ut det förskräckliga giftet.
Men då med spelande tungor de voro till gossarna nära, 20
Se, då vaknade ock (Zeus skådar ju allt här i verlden)
Begge Alkmena's söner, och ljus kringspriddes i huset.
Genast skriade till, då han märkte de elaka djuren
Uppå den hålkade skölden, och såg obändiga tändren
Iphiklees, samt sparkade bort ulltäcket med föttren, 25
Sökande flykta sin kos; men motstånd gjorde med händren
Heraklees, och snärjde de två med tryckande fängsel,
Fattande struparna, der det förödande giftet är anbragdt
Hos de skadliga ormar, som äfven gudarne afsky.
Men de två deremot sig med ringlarna välfde om gossen, 30
Den senborna, och diende, städs gråtlösa hos amman.
Åter igen de löste sig af, när knotorna tröttnat,
Sökande från det tryckande fängslet befrielse finna.
Nu Alkmena försporde ett skri, först vaknad af alla,
Stig, Amphitryon, upp! Mig griper en bäfvande fruktan; 35
Stig du, och bry dig ej om, att binda vid föttren sandaler!
Hör du ej hur förskräckligt den yngre af gossarna skriker?
Märker du ej, att väggarne här, i den mörkaste natten
Samtlige skina så klart, fast morgonrodna'n ej randats?
Något i huset å färde mig är, — är, bäste af männer. 40
Sade; men han åtlydde sin maka, och steg så ur sängen,
Skyndande efter sitt svärd, det prydliga, hvilket beständigt
Hängde å väggen öfver hans bädd på knaggen af ceder.
Sträckte handen också mot det nyutsydda bantleret,
Lyftande upp med andra den väldiga baljan af Lotos. 45
Men sofkammarn igen, den rymliga, fylldes af mörker.
Sen han till tjenarne ropte, som snarkade starkt i sömnen:
Tagen på härden min eld, och bringen så fort som är möjligt,
Tjenare mine, och skjuten från dörrn de kraftiga riglar!
Uppstån, hurtige tjenare! Sjelf husbonden er ropar. 50
Genast funno sig in med brinnande facklor i händren
Tjenarne. Huset af folk uppfylldes, som äflades alla.
Sannerlig, när som de skådade nu dibarnet Herakles,
Hvilket de vilddjur två omfattat med spädaste händren,
Slogo de händerna skriande hop. För Amphitryon fadren 55
Gossen ormarna viste, och spratt af glädje i höjden
Barnsligt; lade så leende ned vid föttren af fadren
Dessa förfärliga djur, som voro betyngda af dödssömn.
Men Alkmena derefter i moderligt sköte emottog
Halfdöd liten Iphikles, af fruktan kiknande pilten, 60
Ooh ulltäcket inunder Amphitryon lade den andra
Sonen, och åter i sängen steg, och tänkte på hvilan.
Redan för tredje gång nu tupparne sjöngo om dager,
Och Teiresias då, den i allt sannfördige siarn,
Kallade hem Alkmena, och nyliga saken förtäljde, 65
Samt anmodade honom, att hvad allt detta betydde,
Säga. Och vore det ondt, som gudarne hafva i sinnet,
Dölj ej, skonande mig; ty att icke är möjligt för menskor,
Att undvika hvad moiren på sländan äflande spinner,
Dig, min Enereides, fast högt förståndig, jag lärer. 70
Så nu drottningen talade; han genmälte och sade:
Trösta dig, herrliga konungamor, Perseiska ättling!
Ty vid mitt ljufliga ljus, tillförne från ögonen gånget,
Bland Achaiinnorna många på knäet den finaste spånad
Skola med bävan tvinna, om qvällarna sent Alkmene's 75
Namn låfsjungande; du skall vårdas af Argeiinnor.
Sådan denne din son till himlen, der stjernorna tindra,
Upp sig höjer som man, bredbröstade hjälten, af hvilken
Djuren alla besegras, ock samtlige männerne äfven.
Sedan han tolf storverk fulländat, — så ödet beslutit —, 80
Bor kan hos Zeus; allt dödligt Trachiniska bålet behåller.
De odödliges måg skall han heta, hvilka nu dessa
Skrymsliga odjur sändt, att barnet i grund föröda.
Sannerlig kommer en dag, då i bo't hjortkalfven af ulfven,
Den hvasstandige, sedd, ej väcker dess lystnad att mörda. 85
Men, o qvinna, du hafve tillreds eld askan inunder;
Skaffen derhos torrved af aspalathos, eller af bjornbär,
Eller genist, eller ock den i vind omruskade hagtorn.
Sedan på stickor ur skogen de här två ormarna uppbränn,
Gör det vid midnattstid, då de ämnade dräpa ditt skötbarn. 90
Samlande tidigt ihop den glödande askan, en tärna
Körande med sig upp på en klippbrant; gånge så dädan
Oomvänd. Nu renen ert hus med sofvande svavlet,
Kasta den varligt ned allsamtlig i strömmen, för medvind,
Först; och derefter med salt utblandande (såsom är öfligt) 95
Renaste vatten, stånkan omkring från drypande qvasten;
Sist högtsittande Zeus ock bören J offra en hangris,
Att högtsittande städs J öfver er fiende blifven.
Sade; och elfenstolen bakom sig skjutande, dädan
Gick Teiresias, tung som han var af de samkade åren. 100
Heraklees af sin mor, en späd vinvanka i gärdet,
Fostrades upp, samt son till Argeiern Amphitryon nämndes.
Bokstafskonsten Linos, den åldrige, lärde nu pilten,
Sjelfve Apollon's son, sömnlös omvårdare, hjelte;
Åter att spänna sin båge, och träffa med pilarna fläcken, 105
Eurytos, rik på de rymliga fält, af fäderna ärfda.
Men till sångare gjorde, och formade händerna båda,
Boxbomcittran att slå, Philammon's son, Eumolpos,
Huru på stående fot gumperidande männer från Argos
Kasta hvarandra i brottlande kull; hur kämpar i näfstrid 110
Med förskräckliga handskar; och hvad, nedböjda mot jorden,
Pankratiasterne funnit för stridsknep, äflande konsten.
Det allt lärde han sig i skola hos sonen till Hermes,
Harpalykos, Phnoteern, som ej ens skådad på afstånd
Någon vågade bida; då han omkämpade priset. 115
Sådant ögonbryn låg öfver den skräckliga synen.
Men att hästar och vagn framköra på banan, och vända
Kringom målet med sådant besked, och att akta sitt hjulnaf;
Detta sia son med innerlig lust Amphitryon lärde
Sjelf; ty så många klenoder ifrån de ilande kämpspel 120
I hästnärande Argos han vunnit hade; ej sönder
Voro de vagnar han åkt, men mistat af åldren sitt remtyg.
Att med en framsträckt lans, och med ryggen beskyddad af skölden.
Falla ut mot sin man, och ej rädas för glafvarnes påhugg;
Att uppställa phalangen, och riktigt beräkna ett bakhåll 105
Af anryckande fienders här, och att ryttarne mana,
Riddaren Kastor lärde, då flykting från Argos han lände.
Vid den tiden, då riket och vingårdasträckorna Tydeus
Egde, som fått af Adrestos det hästinkörande Argos.
Sannerlig Kastor ibland halfgudarna icke en ende 130
Kämpe vår lik, förrn kraften af ålderdomen förtärdes.
Så nu den hulda modren åt sig lät fostra Herakles.
Var ock sonen beredd helt nära vid fadren till sofbädd
Ståtlig en lejonhud, högälskelig äfven för honom;
Middagskosten var stek, och i korgen en väldelig Dorisk 135
Bulla, som kunnat minsann sjelf trägårdsmästaren mätta;
Men om qvällen var ringa hans spis, ej kokad på kökseld
Och okonstlad en skrud nedhängde till midten af vaden.
[Slutet saknas.]
XXV. Idyllen.