[Början saknas.]
Honom den åldrige svarte, en åkrarnes vaksame plogkarl,
Hörande upp med det arbete, nu han hade för händer:
Gerna, o fremling, jag vill dig säga allt hvad du spörjer,
Rädd för skräckelig näpst af vägabeskyddaren Hermes;
Ty det säges, att han mest vredgas af himmelens gudar, 5
När den om väg nödlidande man man något förvägrar.
Frodige hjordane här, tillhörige kong Augeias,
Beta ej alla gemensamt fält, ej gemensama platser;
Utan andre de vanka på stränderna invid Elisson,
Andre vid helig bädd af gudomlige floden Alpheios, 10
Andre uppå drufrika Buprasios, somlige härstäds,
Särskilt äro också inrrättade fällor för alla.
Men åt hjorden, ehuru den är ofanteligt talrik,
Städse de grönskande fält här ge tillräckelig näring.
Kringom Menios' stora moras; ty ljufliga örter 15
Vexa på daggiga ängarna upp, och i dälderna äfven
Rikligen, hvilka föröka hos hornade boskapen styrkan.
Detta stället för dem, till högre handen från dig,
Visat sig, stort som det är, bortom den rinnande floden,
Der som platanerne vexa med alltid lummiga kronor, 20
Vildoliven jemväl, den grönskande, herda-Apollon's
Heliga träd; o fremling, den allsannfärdige gudens.
Strax bredevid i en räcka för oss, jordbrukare, kojor
Byggde blifvit, som åt konungen mycken och gränslös
Rikdom samle med flit, i de trefaldt plogade lindor 25
Kastande nu utsädet, och nu desslikt i det fyrfaldt.
Vinplanterarne nog, mångidoge, gränserne känna,
Hvilka till pressarna gå, när sommaren står i sin fägring.
Samtliga detta gebit tillhör välkunnig Augeias,
Hvetebärande fält, samt trädframalstrande dungar, 30
Bort till yttersta randen af åsen, den källsprångrika;
Den båd sent och bittida vi med vårt arbet' besöke,
Liksom det tjenade höfs, som fingo på fältet sitt dagsverk.
Men du, säg nu åt mig, (för dig också det skall nyttigt
Vara) af hvilket behof nödsakad du hit har kommit: 35
Om du Augeias kanske eller någon af tjenarehopen
Söker, som finns hos honom. Men jag välkunnig om saken,
Gerna berättar dig allt; ty jag tycker dig icke från mesar
Stamma, ej heller dig sjelf af naturen mesarna likna.
En så herrlig gestalt utmärker dig. Sannerlig slike 40
Sönerne af odödliga månd' bland dödlig dväljas.
Honom svarade då Zeus' stridbare ättling och sade;
Visserlig, gubbe, jag nu de Eperiers förste, Augeias,
Önskade täfla, för hans skull också hitförde mig värfvet.
Om måhända han vistas bland borgarefolket i staden, 45
Vårdande allmänt väl, eller ock handhafvande lagen,
Bjud på, gamle, att någon af tjenarne visar mig vägen;
Någon på åkrarna här bland de mer välaktade fogdar,
Hvilken jag sade ett ord, och af samma förnumme ett motord.
Annan för andra man är behöflig, en gud så förordnat. 50
Honom svarade gubben igen, den förträfflige plöjarn:
Bland odödlige, säg, på vars bud, o fremling, du kommer;
Så skall hela den sak, du begär, uppfyllas nu genast.
Ty Augeias, älskelig son till Helios, ankom
Jemte sin egen son, den i kraft förträfflige Phyleus, 55
Hit från staden i går, i beråd att dagarna många
Öfverskåda det gods, otaligt på fälten han eger.
Ock för konungars sinne alltså sig månde det lika,
Att då de sjelfve sitt hus omvårda, så vinner det trefnad.
Låtom osa gå nu till honom; och jag vill visa dig vägen 60
Till vår koja, och der vi förmodligen konungen träffa.
Talte; och gick så förut, men i sinnet han grubblade mycket,
Skådande lejonets hud och den handuppfyllande klubban,
Hvadan fremlingen var, samt önskade honom bespörja.
Dock till sin läpp han tryckte det ilande ordet, af fruktan, 65
Att med ett oträngdt prat tilltala den brådskande mannen
Möjligtvis: det är svårt, att en annans tanke begripa.
Men de kommande genast på afstånd varsnade tvefaldt
Hundarne, både af kropparnes lukt, och af dånet från föttren.
Skräckeligt skällande nu, påsprungo de härfrån och derfrån 70
Hjelten Herakles, Amphitryon's son; men deremot gnbben,
Under ett vänligt glafs, de smekte med viftande svansar.
Dessa med stenar påstund, upptagna från marken till skrämskott,
Dref han tillbaka, att vika sin kos, och med bister en stämma
Tråtte han samtlige, nödgande så dem sluta med skallet, 75
Glad mellertid i sin sjel derför att de vaktade kojan,
När han hemma ej var. Och han talade ordet och sade:
Hvad för ett djur, minsann, ha de herrskande gudar ej skapat,
Att med menniskor vistas i lag! Hur är det ej vettigt!
Ja, om det hade förstånd, motsvarande äfven uti sig, 80
Och om det visste, på hvem sig skickas att vredgas, hvem icke,
Ej bland djuren ett enda med det skull' tvista om äran.
Men nu är det i hög grad argt, och modigt i otid.
Talade så; och skyndande fram, herdkojan de hunno.
Solen derefter mot randen af vestern hästarna vände, 85
Bringande qvällens stund, och nu kommo de frodiga småkräk
Åter från betesmarkerna hem till stall och till fållor.
Sen derefter af kor otaliga skaror på skaror,
Viste sig, kommande an, likt regnförkunnande skyar,
Hvilka på himmelen vanka, och röna sig ideligt framåt, 90