Drifne af sunnans kraft, eller ock af den Thrakiske nordans,
Icke på dem finns räkning i rymderna, hvarest de sväfva,
Icke besked, ty så många bakefter de flyktande vältar
Vindens styrka, ock andra på nytt sig stapla på andra.
Hjordar af kor här följde städs desslikes på hjordar. 95
Men allt fältet fylldes dervid, och stigarne alla
Af den vandrande drift, och vid råmandet ljödo de digra
Åkrar, och fållorna fyllde i hast fotsvängande kornas
Hjordar, och samtliga fåren, också instängdes i stallen.
Der ej en endaste man, — oändligt var fänadens antal — 100
Stod overksam vid komna, och saknade något att syssla;
Utan den ene han der träklafvarna fäste vid föttren
Med välformade remmar, och satte sig nära, att mjölka,
Medan till mödrarna släppte en annan de älskliga fostren,
Längtande alla att dricka utaf högst ljufliga mjölken. 105
En höll ståfvan, en arm löpe till mustiga osten,
Åter en ann dref tjurarna in, från qvigorna afskildt.
Men Augeias besökte de samtliga ställen, att skåda
Hvad för rikedoms skatt åt honom af herdarna samlats.
Sonen och kraftfall drott, mångråde Herakles derjemte 110
Följde med kongen, som mönstrade så sin stora besittning.
Derstäds, hur okufveligt än ett hjerta i bröstet
Egde Amphitryon's son, och i allt vällempeligt städse,
Högligen dock han förväntes åt fasliga mängden af boskap,
Skådande den. Ty aldrig man trott, ej heller
förmodat, 115
Att en endaste mans så många de voro, ej ties,
Hvilka af konungar alla de boskapsrikaste varit.
Men åt sin son förärade Solen den särdeles skänken,
Boskapsrik bland dödlige män att vara för alla;
Ja, han förkofrade idkeligt sjelf dess samtliga hjordar 120
Helt och hållet; förty ej nånsin besökte en krämpa
Boskapen; hon emellertid plär herdarnas mödor föröda.
Men städs flere behornade kor, städs bättre och bättre
Fostrades idkeligt år från år; ty alla de voro
Afvelsama förträffligt, och hvar gång födde de kokalf. 125
Gingo med den hvitbenta också trehundrade tjurar
Samt krumhornade stolt, och derhos tvåhundrade andra,
Bruna, och alla de ren fortplantningsmessige voro.
Sen till dessa ännu tolf andra i driften befunnos,
Helgade Sonen, till skimret en hvar jämförlig med svanen, 130
Skönt mjellhvita, uti fotsvängande hjorden de skönsta.
Derföre sklllda från vallen de äto det herrliga gröngräs
Ute på betet, och yfdes en hvar der öfver sin fägring.
När som ur skogarnas snar framkommo de ilande odjur
Till slättmarken, i akt att döda de betanda korna, 135
Desse till striden först antågade, förde af lukten,
Och förskräckeligt bölade; död framlyste i blicken.
Bland dem vida i kraft utmärkte sig, liksom i styrka,
Samt högtrotsighet Phaeton stor, den herdarne alle
Med en stjerna förliknade; så bland öfriga hjordar 140
Vandrande lyste han vida, ock var storståtelig bjesse.
Blackige lejonets torrkade hud knäppt denne bemärkte,
Förrn han rännde åstad mot den välvarskodde Herakles,
Ämnande såra hans sida med hufvut och väldiga pannan.
Den pårusande tjurn grep konungen strax i det venstra 145
Hornet med senfast hand, och till marken neder han böjde
Nacken, så styf han än var; sen stötte han honom tillbaka,
Tryckande på med skuldran, och han, ansträngande alla
Musklernas kraft, uppreste sig rakt på yttersta basen.
Kongen förvånades sjelf, och derjemte den krigiske sonen, 150
Phyleus, samt herdmännerne ock hos behornade korna,
När Amphitryon's sons obändiga styrka de sågo.
Lemnande der de bördiga fält, nu desse till staden
Sig förfogade båda, så hjelten Herakles, som Phyleus.
Och såsnart som de tre folkhvimlande vägen beträdde, — 155
Läggande smalare stigen; tillrygga med skyndande fötter,
Hvilken från stallen gerad vingården igenom var anlaggd,
Men i den grönskade skogen befanns ej särdeles märkbar, —
Der tilltalade nu kärälskelig son af Augeias
Ättlingen till högthronande Zeus, som följde bakefter; 160
Lutande sakta sitt hufvud emot dess högra axel:
Fremling, som hade om dig tillförne ett prat jag förnummit,
Så alldeles, minsann, jag uti mitt sinne det
likar.
Ty en vandrande man från Argos, i ungdomens fullkraft,
Lände till oss, en Achajer han var, från Helike's kustland. 165
Denne berättade då, så att flere Epejer det hörde,
Hur bland Argeierna en, — han var sjelf närvarande —, dräpit
Skräckeligt lejon och vildt, vidunderlig fasa för landtbor,
Hvilket i Zeus' af Nemea lund djup kula bebodde.
Jag ej känner bestämdt, om han var från det heliga Argos 170
Sjelft, eller bodde i sta'n Tiryns, eller ock i Mykene.
Så nu berättade denne, och sade, att hjelten till födslen
(Om jag för öfrigt sanningen minns) härstammar
från Perseus.
Icke jag tror, att en ann bland Aigialeerna detta
Vågat, än du; och lejonets hud synbarligen röjer 175
Händrens väldiga bragd; den hud som dig sidorna täcker.
Säg mig derföre först, (att jag väl i mitt sinne må veta,
Hjälte, om nu jag gissade rätt, eller gissade orätt)
Om densamme du är, som för oss, åhörande, nämnde
Sagde Achaier från Helike's stad, och om rätt jag dig känner. 180
Säg mig, huru du dräpte det olycksbringande vilddjur,
Samt hur det kom till Nemea's lund, den vattenförsedda.
Ty du skulle ej träffa ett slikt vidunder i Apis,
Fastän önskande se; det närer ej sådana nånsin,
Men blott björnar och svin, och vargarnes skadliga yngel. 185
Derför förvånades alla, som då på berättelsen hörde;
Somlige mente jemväl, att han ljög, den resande mannen,
Och med en tanklös tunga besvek närvarandes öron.
Så nu talte, och drog sig från midten af vägen åt sidan
Phyleus, att den för båda i bredd tillräckelig blefve, 190
Och att han lättare hörde hvad nu förtäljde Herakles,
Hvilken med följande ord, ledsagande, talte till honom:
O Augeiades, hvad du mig tillsport för det första,
Det har du sjelf på punkten minsann helt lättligen gissat.
Nu vill jag säga dig ock, vilddjuret beträffande, saken, 195
Hur som den lyktade sig, emedan du längtar att höra;
Utom, hvadan det kom; förty, fast många de äro,
Ingen ibland Argeierna dock förvisso det sade.
Af odödliga någon, förmode vi endast, för offren,
Vredgad uppå Phoroneiska män det onda dem påsändt. 200
Ty anrusande alla Piseerna, liksom en störtflod,
Lejonet rastlöst ödde; och mest de Bembiniaier,
Boende närmast till, olidliga härjningar kände.
Aldraförst mig denna bedrift pålade att lykta
Eurystheus, och mig bjöd nedgöra det skräckliga odjur. 205
Men då tog jag mitt böjliga horn, och det hålkade kogret,
Fullt med pilar, och gick; och i andra handen min klubba,
Barkomgifven, och väldig, och gjord af skuggigt
olivträd,
Lagom stor, den jag sjelf vid Helikons heliga sida
Hittade, ryckande upp tättsittande röttren med stammen. 210
Men när sedan jag kom till den ort, der lejonet dvaldes,
Se, då tog jag bågen, och förde till rörliga vredet
Strängen, och fästade genast dervid smärthysande pilen.
Förande ögonen kring, jag sökte det skadliga odjur,
Om jag finge det se, förrn det mig hunnit bemärka. 215
Redan var middagstid, dock ingenstädes dess fotspår
Kunde jag än bli varse, ej heller förnimma dess rytning,
Ej af menniskor någon befann sig vid valln, och
på åkern
Sågs vid besådda fåran ej en, som fråga jag kunnat,
Utan i fållorna höll blek rädsla dem samtligen stängda. 220
Föttren jag hvilade ej, kringsökande löfviga berget,
Förrn jag lejonet såg, och derhos försökte min styrka.
Just nu vandrade det vid aftonens stund till sin kula,
Mättadt både af kött och af blod; den raggiga manen
Kring nedsölad af dräp, och den dunkelblickande synen, 225
Bröstet jemväl; med tungan sitt skägg omslickade busen.
Men jag gömde mig strax i de skuggiga buskarna undan,
Uppå den skogiga kulln, afbidande lejonets ankomst
Och då det nalkades, sköt jag emot veklifvet åt venster
Fruktlöst; ty ej trängde sig piln den hvassa, igenom 230
Köttet; men, studsande åter, den föll i grönskande gräset.
Men det lyfte påstund sitt blodiga hufvud från jorden,
Häpet, och lopp omkring öfverallt, med ögonen båda
Blickande, samt framviste de hiskliga tändren i gapet.
Det jag en annan pil motsände från senan å nyo, 235
Ledsen, att så den förra mig för onyttig ur handen,
Träffade ock i midten dess bröst, der lungan har säte.
Men likväl i dess hud mångsmärtlige pilen ej trängde,
Utan ned vid fötterna föll, fullkomligen gagnlös.
Tredje gången jag ville, i själn uppbragt på det högsta, 240
Bågen spänna, men mig, med ögonen gloende, märkte
Det omåttliga djuret, och kring knävecken det svängde
Långa svansen, till strids sig rustande; hela dess nacke
Fylldes af vrede, och manen sig högt uppreste, den gula,
Hos det rasande djur; som en båge kröktes dess ryggrad, 245
Medan det drog sig hop, veklifvet inunder och ljumskem
Liksom då vagnbyggmästarn, i mång värf kunnige mannen,
Grenarna böjer utaf lättspjelkiga fikonträdet.
Värmda i elden förut, till beslag åt stolen på axeln,
Men ur händerna flyr långbarkiga fikonträdet, 250
Böjdt, och sin kos med ett endaste skutt borthoppar i fjerran:
Så det förskräckliga lejon mot mig anrusade våldsamt,
Sökande såra min kropp; jag pilarna då med den i ena
Handen sträckte, och kappan som hängde på axlarna dubbel;
Men med den andra jag höjde min torra klubba, och anföll 255
Hufvud och tinning; i tu jag slog med detsamma den torra
Skogsoliven emot det högofantliga odjurs
Lurfviga skalle. Så damp det omkull från höjden till marken,
Innan det nalkades mig, samt stod nu på darrande fötter,
Lutande hufvudet neder; ty mörker om ögonen båda 260
Kom, när hjernan med kraft vardt sönderkrossad i skålen.
Men odjuret jag då, förbluffadt af smärtorna tunga,
Varsnande, förrn det återigen hann samla sig krafter,
Dängde emot obändige nackens muskel i förväg,
Kastande bågen bort och det månghopsömnade kogret. 265
Kraftfullt strypte jag sen med väldiga händerna bakfrån
Fattande tag, att icke mitt kött det refve med klorna;
Ändatill marken med makt bakhasarna tryckte jag neder
Med anträngande häl, och dess sidor försvarte mig låren,
Tills jag bogarna ock utspännde, och ställde det upprätt, 270
Andlöst; blef så det väldiga lif ett byte för döden.
Sedan besinnade jag, på hvad sätt hårhalsiga huden
Af det dödade djur jag skulle från lemmarna draga;
Gräselig mycket besvär; emedan med jern det ej kunde
Afflås, icke med sten eller träd, då jag gjorde försöket. 275
Men den tanken ibland odödliga någon mig ingaf,
Att med egna dess klor fråndraga lejonet huden,
Snart afflådde med dem jag, och svepte om lemmarna skinnet.
Att det blefve mig värn i den skarpansättande striden.
Detta, min vän alltså, var banen för Nemea's lejon, 280
Som mång smärtor förut tillskyndade menskor och boskap.
[Slutet saknas,]
XXVI. Idyllen.