Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.
— Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.
— Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax. Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.
Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade öfverljudt åt hvarandra.
— Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?
Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.
— Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla band, som alltid gingo i stenknut.
Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.
På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade, fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på eftermiddagen.
I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden. De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen, som räckt i tre veckor.