— Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? — frågade Hanna leende.
— Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli goda vänner.
— Än Aina då?
— Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.
— Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, — sade Hanna, — men kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.
— Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör med irörda okända krydder.
Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så tankfullt uttryck, att Bella märkte det.
— Hvad tänker du på, Hanna min?
— Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir glad öfver.
Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.