— Nej, så roligt! Din mammas . . .
— Alls icke roligt, — afbröt Hanna tvärt. — Och jag besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat.
Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. — Nog vet jag huru du skulle ha gjort, — tillade hon, — men jag är nu en gång icke som du.
Bella såg eftertänksam ut. — Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om. Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.
— Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min afsigt att såra henne riktigt känbart.
— Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.
De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.
— Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, — sade hon. — Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!
— Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?
Lena skrattade. — Det är då visst, att Bella är ett troll, — sade hon och gick.