De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt, brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.
Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.
— Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?
Fru Palmfelt betraktade henne forskande. — Hvarifrån har du fått dessa skrupler? — frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.
— Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, — sade Hanna rodnande. — Och jag har ibland tyckt mig märka, att också tant med oro ser vårt täta umgänge.
— Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .
— Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre till det goda.
Fru Palmfelt tryckte hennes hand. — Gud skydde er vänskap, — sade hon varmt, — och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är dyrbarare, än alla jordens skatter.
