September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.
I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme hvarandras händer.
Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och uppförde sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.
— Nej, Bella, så brun du blifvit! — utbrast Agnes Lund och slog ihop händerna af bestörtning. — Du har då alls icke brytt dig om att bevara din hy.
— Nej, det har jag sannerligen icke, — skrattade Bella och höll upp sina runda bruna händer. — Men du är fin och hvit som en prinsessa.
— Åh, — sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.
— Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! — Och Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.
— Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.
— Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit, flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. — Och Bertha hurrade henne förtjust.