Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan hennes mor i det längsta hållit emot.
— Ja, när jag begynte bli så tjock, — ursäktade hon sig och smög sig undan i flocken.
— Ett nederlag! — hviskade Bella till Hanna.
— Ja, men tio segrar, — svarade denna. — Här äro tio, som slagit sig på att bli förnuftiga, — utom vi, — tillade hon skrattande.
— Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! — hviskade Bella och knep Hanna hårdt i armen.
— Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att öfvertyga, icke att öfvertala.
När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:
— Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på eftermiddagen?
— Ack ja, det blir rysligt roligt! — hördes från alla håll, och flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på „frimurarns graf“.
Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville urarta till ett pladder, som ingen förstod.