Jord, vatten, eld, luft, eter, själ, förnuft och själviskhet, — se där en åttafaldig 4 indelning av Naturen, — Min Natur. Men detta är det lägre. — Skåda nu Mitt högre Väsen, livets element, 5 som uppehåller världen. — Må du veta att detta alstrar alla varelser. Jag källan är till världens vardande 6 och uti Mig den löses åter upp. Det finnes intet högre, Dhananjaya, än Jag. På Mig allena hänger allt 7 som pärleraden hänger på sin tråd. Jag är det läskande i vattnet; — Jag o Kuntis son, är glansen uti solen och uti månen; Jag är kraftens Ord i alla helga skrifter; — eterns dallring 8 och mannakönets manlighet är Jag, och jordens doft är Jag, och eldens glans, 9 och livet i allt levande, och boten hos dem som öva bot! — Jag fröet är, o Prithas son, till alla varelser, förnuftet självt hos den förnuftige 10 och strålandet hos alla ting som stråla, och sinnesstyrkan hos den sinnesstarke som kuvat lust och lidelse; — och Jag, o herre ibland Bharatas, är längtan 11 att fylla upp den rätta pliktens bud. Båd' lugna och harmoniska naturer och de, som fyllas av sin lidelse, och de som äro tröga, äro till 12 i Mig, — ej Jag i dem, men de i Mig. Men världen, villad genom dessa krafter och de naturer som de alstra fram, ser icke Mig, som lever ovan dem 13 i Min ovansklighet. — Min villas slöja, som väves av de trenne krafterna, är svår för mänskans blick att genomtränga; 14 men de som nå Mig genomtränga den. De villade och de som göra ont, de uslaste bland mänskor, nå Mig ej, ty deras visdom är av villor härjad 15 och deras väsen har demonisk art. O herre du bland Bharatas, Arjuna! det gives fyra slags rättfärdige som vörda Mig: den lidande, den vise, 16 självsökaren, och den som söker vishet. Av dessa fyra är den vise bäst: med ständig vördnad dyrkar han det Enda, 17 och Jag är kär för honom, han för Mig. De äro alla ädla; men den vise är sannerligen för Mig som Jag själv: förent med SJÄLVET, är han fäst vid Mig 18 och vandrar så den allrahögsta vägen. Vid slutet av en mångfald födelser han hinner Mig, och är av visdom fyld; och han, den stora själen, svår att finna, 19 utbrister: "Vasudeva, du är allt!" Men de, som genom lustarna förlorat sin visdom, vandra bort till himlens Andar, då de i yttre andakt sökt en hjälp 20 och däri lytt sitt eget väsens maning. Och dyrkar någon blott en sådan bild med tro och trofasthet, — då signar Jag 21 den fasta dyrkan hos en sådan man. Han vinner vad han önskar i sin tro, då han med vördnad vänt sig till sin gud; 22 ty Jag beskär vad han av honom bedjer. Dock är förgängligt vad han vinner så, och tillhör endast dem med trångt förstånd: till gudarna gå gudars dyrkare, 23 men Mina tjänare, de hinna Mig. De, vilka sakna insikt, tro att Jag, den Evige, Fördolde, har en skepnad; — de känna ej Mitt sanna, högsta väsen, 24 det oförvanskliga, fullkomligt höga. Och då Jag höljes i Min skaparvilja,[20] då se Mig icke alla. Denna värld 25 förmår ej fatta Mig, den Evigt Samma. Jag, o Arjuna, fattar alla väsen, som varit, äro eller skola varda: 26 Jag fattar allt, men intet fattar Mig. Förbländade av motsatskedjans par, av repulsion och dragning, — vandra alla igenom världen helt förvillade, 27 — o gissel du för dina fiender! Men de som öva rena gärningar, och vilkas synd har hunnit till sitt slut, de äro fria, ock från motsatsparen och deras illusion; — de vörda Mig 28 och hålla trofast sina fromma löften. De, som ha nått en tillflykt uti Mig, de sträva att befria sig ur döden och födelsen; de se det EVIGA 29 och SJÄLVETS visdom, och all handlings Summa. Och då de känt Mig som det Första Varat, den Förste Guden, och det Första offret, då nå de själens fulla harmoni 30 och känna Mig förvisso in i döden.
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
SJUNDE KVÄDET
sålunda; och det kallas:
YOGA GENOM URSKILJANDE KUNSKAP.
VIII.
ARJUNA kvad:
Vad är det EVIGA, den Förste Anden,
och vad, — o Höge Ande du, — är Karma,
och vad är kunskap om det Första Varat
1 och kännedomen om den Förste Guden?
O Madhus bane, huru kan Du vara
det Första Offret, Du som lever här
i denna kropp? Och huru kan Du kännas
2 av dem som bortgå, styrda utav SJÄLVET?
HERREN kvad:
Det Oförgängliga, det Högsta Varat,
det är det EVIGA; — dess Eget Väsen
benämns den Förste Anden; — det som träder
utur Hans väsen, och som föder fram
3 de varelser som äro, kallas Karma.
Att fatta Mig såsom det Första Varat,
det är att fatta allt vad dödligt är;
att fatta Mig såsom den Förste Anden,
det är att fatta alla andars kraft;
att fatta Mig såsom det Första Offret,
det är att fatta Mig i kroppens klädnad,
4 du allra bäste bland allt levande! —
Och lämnar någon kroppen, vandrande
sin sista färd, och tänker uppå Mig,
då skall han träda in uti Mitt väsen;
5 det må du veta, det står säkert fast.
Vem helst som lämnar kroppen under tankar
på något väsen, går till detta väsen,
6 o Kuntis son, och varder detta likt.
Så må du därför tänka blott på Mig
i all din tid, och modigt gå till striden.
Med tanken och med hjärtat fäst i Mig,
7 skall du förvisso hinna fram till Mig.
I Yogas bot, med hågen fäst i Mig
och ej vid någon annan, hinner mänskan
8 till Anden, till det Högsta och till Gud.