ARJUNA kvad:

O Madhus bane, säg! hur mäktar jag
väl rikta dessa mina vassa pilar
mot Bhishma och mot Drona? — Båda äro
4 min vördnad värda, o du stridens herre!
Bättre förvisso det är att leva av tiggareföda,
än att i stridernas larm fälla en Guru[7] och vän!
Dräper jag själv de vänner jag har, de Gurus, som lärt mig,
5 sudlas min seger av skam, fläckas min föda av blod!
Tvivel det synes mig värt, om segern vore mig önsklig;
— vunne de seger i dag, vore det bättre förvisst,
än om vi dräpte de män, som skänka livet dess värde,
6 all Dhritarashtras ätt, — dessa, som rusta sig nu.
Svaghet trycker min själ, mitt hjärta tvekar i valet:
7 visa mig vägen du! led mig med tydliga råd!
Led och lugna mig du; ty aldrig vinner jag friden,
8 bleve jag även i dag kung över himlar och jord!

SANJAYA kvad:

Så kvad den segersälle Gudakesha
till alla sinnens kuvare; — med orden:
9 "Jag vill ej strida!" blev han åter tyst.
Då smålog Herren milt, o Bharata,
och talte till den ångestfyllde fursten
10 på fältet mellan båda härarna:

HERREN kvad:

Du sörjer dem, som icke böra sörjas, och söker smycka ut ett fåvitskt tal med ord av lånad visdom. — Vise män 11 begråta varken livet eller döden. Den stund har aldrig funnits, då ej Jag och du och dessa mänskofurstar levde, 12 ej heller skall den stunden nånsin slå. Då själen, kroppens furste, genomgått dess barndom, ungdom, mandom och förfall, då drar han hädan i en annan kropp; 13 den vise känner icke sorg däröver. O son av Kunti! stoftets närhet bringar så köld som hetta, fröjd såväl som kval; — 14 bär deras växling lugnt, o Bharata! Du furste ibland män, — odödligheten är blott för den, som ej av dessa plågas, som bär med jämnmod både fröjd och kval 15 och är ståndaktig. — Vad fåfängligt är, det har ej något väsen i sig självt; det verkliga hör aldrig upp att vara. Den som i sanning skådar tingens väsen, 16 han inser även detta. Vet, att DET är starkare än allt vad DET har danat, 17 att intet kan förinta detta Enda. Det Enda är odödligt och oändligt och evigt lever Det; — blott former växla 18 och dö; — så kämpa då, o Bharata! Båd' den, som tror att anden mäktar mörda och den, som tror att han blir mördad, fela. 19 Han kan ej mörda, kan ej häller mördas. Han föds ej och han dör ej; han är till och upphör ej att vara: aldrig född, beståndande, evärdlig, oförgänglig, 20 han dör ej, om än hans lekamen dödas. Vem känner denne oförgänglige, som aldrig född och evigt oförminskad förbliver vad han är, — vem känner honom, 21 och tror dock att han dräper eller dräpes? Nej, som en mänska kastar av en klädnad som slitits ut, och tager på en ny, så tager den, som bor i kroppens skepnad, 22 en nyfödd kropp, så snart den förra dött. Han såras ej av vapen, brännes ej av elden, dränkes ej av vattuflöden, 23 förtorkas ej av ökenvindars fläkt. Osårbar, oförtärbar, outgrundlig, alltgenomträngande, beståndande, 24 uråldrig och orubblig och ovansklig, fördold, ofattlig, evig kallas han; om du som sådan känner honom, säg, 25 vi sörjer du väl den, som aldrig dör? Men även om du tänker dig, att han beständigt födes och beständigt dör, — o hjälte med den starka armen du, 26 om även så du tänker, sörj dock icke! Ty vad som fötts, det måste dö en dag och vad som dött, det måste åter födas: 27 sörj icke denna evigt givna lag!

Se, tingens början är i det fördolda,
blott deras varas mitt är uppenbar,
och deras ändalykt är åter dold.
28 Vad rum för klagan ges det häruti?
Det ses av en med undran, och en annan
förtäljer det med undran, och en tredje
29 med undran lyss därpå, och alla gäckas.
Den, som i kroppen dväljes, kan ej såras;
30 sörj därför ingen död, o Bharata!
Se blott uppå din kungaplikt! — en hjälte
31 med glädje hälsar en rättfärdig strid;
då själv den honom sökt, o Prithas son,
32 han ser i den en öppen väg till himlen.
Men om du ej vill kämpa denna kamp,
fastän rättfärdigheten bjuder så,
— då viker du ifrån ditt samvets bud
33 och syndar mot din plikt och mot din ära.
Till evig tid du nämnas skall med blygd,
och skam är tyngre för den ädelborne,
34 än själva döden. — Alla skola tro,
att du av feghet flytt; och de, som förr
ha skådat upp till dig som till en hjälte,
35 de skola blicka på dig med förakt;
bland fienderna skola klaffare
med föga höviskt tal dig smädligt håna:
36 ges det väl värre öde för en kung?

Om du i striden dör, är himlen din,
och segrar du, skall du besitta jorden:
stå därför modigt upp, o Kuntis son!
37 — omgjorda dig till strid, och tag med jämnmod
båd' lust och kval, förlust och seger; — kämpa
38 för pliktens skull, så sker det utan synd.

Så lärer Sankhya-skolans visdom; lyssna
till Yoga nu, du Prithas ättelägg!
Om du av denna blivit genomträngd,
39 skall du befrias ur din handlings bojor.

I Yoga går ej någon kraft förlorad,
ej häller sker där överträdelse.
Ett ringa grand av denna vishet skyddar
40 mot mycken fruktan. —