Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

004:001 När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
004:002 Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
sorgdräkt.
004:003 Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
ja, de flesta satte sig i säck och aska.
004:004 När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
004:005 Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
gjorde så.
004:006 När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
framför konungens port,
004:007 berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
judarna.
004:008 Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
söka nåd hos honom för sitt folk.
004:009 Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
004:010 Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
004:011 »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
komma till konungen.»
004:012 När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
004:013 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke
att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
är i konungens hus.
004:014 Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för
en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
004:015 Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
004:016 »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock
sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
004:017 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
bjudit honom.

005:001 På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
palatset, mitt emot palatsets dörr.
005:002 När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid
ändan av spiran.
005:003 Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester,
och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så
skall den beviljas dig.»
005:004 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte
Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
honom.»
005:005 Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må
ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till
gästabudet, som Ester hade tillrett.
005:006 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön?
Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock
hälften av riket, så skall den uppfyllas.»
005:007 Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är:
005:008 om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
befallt.»
005:009 Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men
när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
mot Mordokai.
005:010 Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
hämta sina vänner och sin hustru Seres.
005:011 Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
andra furstarna och konungens övriga tjänare.
005:012 Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester
låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
henne, jämte konungen.
005:013 Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge
jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.»
005:014 Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt
resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät
resa upp pålen.

006:001 Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
föreläste ur den för konungen.
006:002 Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
006:003 Konungen frågade: »Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
Mordokai för detta?» Konungens män, som betjänade honom,
svarade: »Intet sådant har vederfarits honom.»
006:004 Då sade konungen: »Är någon nu tillstädes på gården?» Och Haman
hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
006:005 Så svarade honom då konungens tjänare: »Ja, Haman står därute på
gården.» Konungen sade: »Låt honom komma in.»
006:006 När då Haman kom in, sade konungen till honom: »Huru skall man
göra med den man, som konungen vill ära?» Men Haman tänkte i
sitt hjärta: »Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?»
006:007 Därför sade Haman till konungen: »Om konungen vill ära någon,
006:008 så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
006:009 och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så
gör man med den man, som konungen vill ära.'»
006:010 Då sade konungen till Haman: »Skynda dig att taga klädnaden och
hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har
sagt.»
006:011 Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
staden och utropade framför honom: »Så gör man med den man, som
konungen vill ära.»
006:012 Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
006:013 Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
hustru Seres till honom: »Om Mordokai, som du har begynt att stå
tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
utan skall komma alldeles till korta för honom.»
006:014 Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
tillrett.

007:001 Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
Ester.
007:002 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
andra dagen: »Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig
beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av
riket, så skall den uppfyllas.»
007:003 Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nåd för
dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
007:004 Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
sådan, att vi borde besvära konungen därmed.»
007:005 Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem
är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?»
007:006 Ester sade: »En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
där.» Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
007:007 Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
beslutit hans ofärd.
007:008 När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot
drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått
över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
007:009 Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans
hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»
007:010 Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

008:001 Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen,
ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
008:002 Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över
Hamans hus.
008:003 Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
förehaft mot judarna.
008:004 Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
stod upp och trädde fram inför konungen
008:005 och sade: »Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
hövdingdömen.
008:006 Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
mina landsmän förgöras?»
008:007 Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
Mordokai: »Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
på judarna.
008:008 Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
beseglad med konungens ring, kan icke återkallas.»
008:009 Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
tjugutredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
tjugusju hövdingdömen, till vart hövdingdöme med dess skrift
och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
deras skrift och på deras tungomål.
008:010 Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud
till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
008:011 att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
såsom byte skulle givas till plundring,
008:012 detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen,
nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
Adar.
008:013 I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
008:014 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
hade blivit utfärdat i Susans borg.
008:015 Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
jublade och var glad.
008:016 För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
008:017 Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo
judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.

009:001 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga— fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga— 009:002 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk. 009:003 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem. 009:004 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större. 009:005 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare. 009:006 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män. 009:007 Och Parsandata, Dalefon, Aspata, 009:008 Porata, Adalja, Aridata, 009:009 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata, 009:010 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:011 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg. 009:012 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.» 009:013 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.» 009:014 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda. 009:015 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:016 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:017 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:018 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:019 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat. 009:020 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran, 009:021 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, 009:022 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga. 009:023 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem— 009:024 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem; 009:025 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen. 009:026 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem, 009:027 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden, 009:028 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande. 009:029 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim. 009:030 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike, 009:031 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.

009:032 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

010:001 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
havet.
010:002 Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
konungarnas krönika.
010:003 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han
var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
landsmän till deras välfärd.

Job

001:001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och
redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
001:002 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;
001:003 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par
oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så
var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.