002:011 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.
002:012 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att
de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och
revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
över sina huvuden.
002:013 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,
utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
sågo att hans plåga var mycket stor.
003:001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; 003:002 Job tog till orda och sade:
003:003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,
och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
003:004 Må den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden ej fråga efter den
och intet dagsljus lysa däröver.
003:005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,
molnen lägre sig över den;
förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
003:006 Den natten må gripas av tjockaste mörker;
ej må den få fröjda sig bland årets dagar,
intet rum må den finna inom månadernas krets.
003:007 Ja, ofruktsam blive den natten,
aldrig höje sig jubel under den.
003:008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,
av dem som förmå mana upp Leviatan.
003:009 Må dess grynings stjärnor förmörkas,
efter ljus må den bida, utan att det kommer,
morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
003:010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,
ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
003:011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,
förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
003:012 Varför funnos knän mig till mötes,
och varför bröst, där jag fick di?
003:013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,
jag finge då sova, jag njöte då min vila,
003:014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,
män som byggde sig palatslika gravar,
003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld
och hade sina hus uppfyllda av silver;
003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,
lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
003:017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,
där få de uttröttade komma till vila;
003:018 där hava alla fångar fått ro,
de höra där ingen pådrivares röst.
003:019 Små och stora äro där varandra lika,
trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
003:020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?
Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
003:021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,
och spana därefter mer än efter någon skatt,
003:022 åt dem som skulle glädjas—ja, intill jubel—
och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
003:023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,
åt en man så kringstängd av Gud?