003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,
och såsom vatten strömma mina klagorop.
003:025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,
och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
003:026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;
ångest kommer över mig.
004:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
004:003 Se, många har du visat till rätta,
och maktlösa händer har du stärkt;
004:004 dina ord hava upprättat den som stapplade,
och åt vacklande knän har du givit kraft.
004:005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,
när det är dig det drabbar, förskräckes du.
004:006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
004:007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?
och var skedde det att de redliga måste gå under?
004:008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv
och de som utså olycka, de skörda och sådant;
004:009 för Guds andedräkt förgås de
och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
004:010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,
och unglejonens tänder brytas ut;
004:011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,
och lejoninnans ungar bliva förströdda.
004:012 Men till mig smög sakta ett ord,
mitt öra förnam det likasom en viskning,
004:013 När tankarna svävade om vid nattens syner
och sömnen föll tung på människorna,
004:014 då kom en förskräckelse och bävan över mig,
med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
004:015 En vindpust for fram över mitt ansikte,
därvid reste sig håren på min kropp.
004:016 Och något trädde inför mina ögon,
en skepnad vars form jag icke skönjde;
och jag hörde en susning och en röst:
004:017 »Kan då en människa hava rätt mot Gud
eller en man vara ren inför sin skapare?
004:018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,
jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
004:019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,
dem som hava sin grundval i stoftet!