De krossas sönder så lätt som mal;
004:020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;
innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
004:021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,
oförtänkt måste de dö.»
005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,
och till vilken av de heliga kan du vända dig?
005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse,
och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
005:003 Jag såg en dåre, fast var han rotad,
men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
005:004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning,
de förtrampas i porten utan räddning.
005:005 Av hans skörd äter vem som är hungrig,
den rövas bort, om och hägnad med törnen;
efter hans rikedom gapar ett giller.
005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet,
ej ur marken skjuter olyckan upp;
005:007 nej, människan varder född till olycka,
såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
005:008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud,
åt Gud hemställde jag min sak,
005:009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting,
under, flera än någon kan räkna,
005:010 åt honom som låter regnet falla på jorden
och sänder vatten ned över markerna,
005:011 när han vill upphöja de ringa
och förhjälpa de sörjande till frälsning.
005:012 Han är den som gör de klokas anslag om intet,
så att deras händer intet uträtta med förnuft;
005:013 han fångar de visa i deras klokskap
och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
005:014 mitt på dagen råka de ut för mörker
och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
005:015 Så frälsar han från deras tungors svärd,
han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
005:016 Den arme kan så åter hava ett hopp,
och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
005:017 Ja, säll är den människa som Gud agar;
den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
005:018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock,
om han slår, så hela ock hans händer.
005:019 Sex gånger räddar han dig ur nöden,
ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
005:020 I hungerstid förlossar han dig från döden
och i krig undan svärdets våld.
005:021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan;
du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
005:022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le,
för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
005:023 ty med markens stenar står du i förbund,
och med djuren på marken har du ingått fred.
005:024 Och du får se huru din hydda står trygg;
när du synar din boning, saknas intet däri.