005:025 Du får ock se huru din ätt förökas,
huru din avkomma bliver såsom markens örter.
005:026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad,
såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.
006:001 Då tog Job till orda och sade:
006:002 Ack att min grämelse bleve vägd
och min olycka lagd jämte den på vågen!
006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand,
därför kan jag icke styra mina ord.
006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,
och min ande indricker deras gift;
ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,
icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,
och vem finner behag i slemörtens saft?
006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,
det är för mig en vämjelig spis.
006:008 Ack att min bön bleve hörd,
och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig,
att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst,
jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;
jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?
Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens,
min kropp är väl icke av koppar?
006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,
var utväg har blivit mig stängd.
006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,
men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,
ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,
när snön har fallit och gömt sig i dem,
006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,
och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem,
men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
006:019 Temas vägfarande skådade dithän,
Sabas köpmanståg hoppades på dem;
006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan,
de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,
handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,
taga av edert gods för att lösa mig ut,
006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän,
köpa mig fri ur våldsverkares hand?