006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga,
lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal,
men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,
och skall den förtvivlade få tala för vinden?
006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,
då lären I väl köpslå om eder vän!
006:028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;
icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
006:029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske;
ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
006:030 Skulle väl orätt bo på min tunga,
och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
007:001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,
och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
007:002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,
lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
007:003 Så har jag fått till arvedel månader av elände;
nätter av vedermöda hava blivit min lott.
007:004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:
»När skall jag då få stå upp?»
Ty aftonen synes mig så lång;
jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
007:005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,
med en skorpa lik jord;
min hud skrymper samman och faller sönder.
007:006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;
de försvinna utan något hopp.
007:007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,
att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
007:008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;
bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
007:009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,
så är den som har farit ned i dödsriket;
han kommer ej åter upp därifrån.
007:010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
och hans plats vet icke av honom mer.
007:011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,
jag vill taga till orda i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.
007:012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
007:013 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,
att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
007:014 då förfärar du mig genom drömmar,
och med syner förskräcker du mig.