007:015 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,
hellre dö än vara blott knotor!
007:016 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.
Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
007:017 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,
aktar på henne så noga,
007:018 synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?
007:019 Huru länge skall det dröja,
innan du vänder din blick ifrån mig,
lämnar mig i fred ett litet andetag?
007:020 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,
du människornas bespejare?
Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp
och låtit mig bliva en börda för mig själv?
007:021 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,
icke tillgiva mig min missgärning?
Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;
om du söker efter mig, så är jag icke mer.
008:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
008:002 Huru länge vill du hålla på med sådant tal
och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
008:003 Skulle väl Gud kunna kränka rätten?
Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
008:004 Om dina barn hava syndat mot honom
och han gav dem i sina överträdelsers våld,
008:005 så vet, att om du själv söker Gud
och beder till den Allsmäktige om misskund,
008:006 då, om du är ren och rättsinnig,
ja, då skall han vakna upp till din räddning
och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
008:007 och så skall din första tid synas ringa,
då nu din sista tid har blivit så stor.
008:008 Ty fråga framfarna släkten,
och akta på vad fäderna hava utrönt
008:009 —vi själva äro ju från i går och veta intet,
en skugga äro våra dagar på jorden;
008:010 men de skola undervisa dig och säga dig det,
ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
008:011 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,
eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
008:012 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,
måste den då vissna, före allt annat gräs.
008:013 Så går det alla som förgäta Gud;
den gudlöses hopp måste varda om intet.
008:014 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig
och hans förtröstan lik spindelns väv.
008:015 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;
han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.