008:016 Lik en frodig planta växer han i solens sken,
ut över lustgården sträcka sig hans skott;
008:017 kring stenröset slingra sig hans rötter,
mellan stenarna bryter han sig fram.
008:018 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,
då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
008:019 Ja, så går det med hans levnads fröjd,
och ur mullen få andra växa upp.»
008:020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,
han håller ej heller de onda vid handen.
008:021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje
och dina läppar med jubel.
008:022 De som hata dig varda då höljda med skam,
och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
009:001 Därefter tog Job till orda och sade:
009:002 Ja, förvisso vet jag att så är;
huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
009:003 Vill han gå till rätta med henne,
så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
009:004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,
vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
009:005 honom som oförtänkt flyttar bort berg
och omstörtar dem i sin vrede;
009:006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats,
och dess pelare bäva därvid;
009:007 honom som befaller solen, så går hon icke upp,
och som sätter stjärnorna under försegling;
009:008 honom som helt allena spänner ut himmelen
och skrider fram över havets toppar;
009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion,
Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
009:010 honom som gör stora och outrannsakliga ting
och under, flera än någon kan räkna?
009:011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,
han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede;
för honom har Rahabs följe måst böja sig;
009:014 huru skulle jag då våga svara honom,
välja ut ord till att tala med honom?
009:015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;
jag finge anropa min motpart om misskund.
009:016 Och om han än svarade mig på mitt rop,
så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
009:017 Ty med storm hemsöker han mig
och slår mig med sår på sår, utan sak.
009:018 Han unnar mig icke att hämta andan;
nej, med bedrövelser mättar han mig.
009:019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,
gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
009:020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;
vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.