010:008 Dina händer hava danat och gjort mig,
helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
010:009 Tänk på huru du formade mig såsom lera;
och nu låter du mig åter varda till stoft!
010:010 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,
och såsom ostämne lät du mig stelna.
010:011 Med hud och kött beklädde du mig,
av ben och senor vävde du mig samman.
010:012 Liv och nåd beskärde du mig,
och genom din vård bevarades min ande.
010:013 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,
jag vet att du hade detta i sinnet:
010:014 om jag syndade, skulle du vakta på mig
och icke lämna min missgärning ostraffad.
010:015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,
jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
010:016 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig
och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
010:017 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram
och alltmer låta mig känna din förtörnelse;
med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
010:018 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?
Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
010:019 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;
från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
010:020 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,
lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
010:021 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,
bort till mörkrets och dödsskuggans land,
010:022 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,
dit där dödsskugga och förvirring råder,
ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
011:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
011:002 Skall sådant ordflöde bliva utan svar
och en så stortalig man få rätt?
011:003 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad,
så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
011:004 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt,
och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
011:005 Nej, om allenast Gud ville tala
och upplåta sina läppar till att svara dig,
011:006 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter,
huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått,
då insåge du att Gud, dig till förmån,
har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.