013:013 Tigen nu för min, så skall jag tala,
gånge så över mig vad det vara må.
013:014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna
och taga min själ i min hand.
013:015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat;
min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
013:016 Redan detta skall lända mig till frälsning,
ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
013:017 Hören, hören då mina ord,
och låten min förklaring tränga in i edra öron.
013:018 Se, här lägger jag saken fram;
jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
013:019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig?
Ja, då vill jag tiga—och dö.
013:020 Allenast två ting må du ej göra mot mig,
så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
013:021 din hand må du ej låta komma mig när,
och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
013:022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara,
eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
013:023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder?
Låt mig få veta min överträdelse och synd.
013:024 Varför döljer du ditt ansikte
och aktar mig såsom din fiende?
013:025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden,
vill du förfölja ett borttorkat strå?
013:026 Du skriver ju bedrövelser på min lott
och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
013:027 du sätter mina fötter i stocken,
du vaktar på alla vägar,
för mina fotsulor märker du ut stegen.
013:028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä,
en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
014:001 Människan, av kvinna född,
lever en liten tid och mättas av oro;
014:002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,
hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
014:003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,
ja, du drager mig till doms inför dig.
014:004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!
Sådant kan ju aldrig ske.
014:005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,
hennes månaders antal fastställt av dig,
har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
014:006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,
låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
014:007 För ett träd finnes ju kvar något hopp;
hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,
och telningar behöva ej fattas därpå.
014:008 Om än dess rot tynar hän i jorden
och dess stubbe dör bort i mullen,
014:009 så kan det grönska upp genom vattnets ångor
och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
014:010 Men om en man dör, så ligger han där slagen;
om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
014:011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,
och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
014:012 så ligger mannen där och står ej mer upp,
han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;
aldrig väckes han upp ur sin sömn.