014:013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,
fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,
staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig—
014:014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!
Då skulle jag hålla min stridstid ut,
ända till dess att min avlösning komme.
014:015 Du skulle då ropa på mig,
och jag skulle svara dig;
efter dina händers verk skulle du längta;
014:016 ja, du skulle då räkna mina steg,
du skulle ej akta på min synd.
014:017 I en förseglad pung låge då min överträdelse,
och du överskylde min missgärning.
014:018 Men såsom själva berget faller och förvittrar,
och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
014:019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,
och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,
så gör du ock människans hopp om intet.
014:020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;
du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
014:021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;
om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
014:022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,
hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
015:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
015:002 Skall en vis man tala så i vädret
och fylla upp sitt bröst med östanvind?
015:003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,
med ord som ingenting bevisa?
015:004 Än mer, du gör gudsfruktan om intet
och kommer med klagolåt inför Gud.
015:005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,
och ditt behag står till illfundigt tal.
015:006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,
dina egna läppar vittna emot dig.
015:007 Var du den första människa som föddes,
och fick du liv, förrän höjderna funnos?
015:008 Blev du åhörare i Guds hemliga råd
och fick så visheten i ditt våld?
015:009 Vad vet du då, som vi icke veta?
Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
015:010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,
ja, en som övergår din fader i ålder.
015:011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,
och det ord som i saktmod talas med dig?
015:012 Vart föres du hän av ditt sinne,
och varför välva dina ögon så,
015:013 i det du vänder ditt raseri mot Gud
och öser ut ord ur din mun?
015:014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?
Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
015:015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,
och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
015:016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,
den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!