015:017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;
det som jag har skådat vill jag förtälja,
015:018 vad visa män hava gjort kunnigt,
lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
015:019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,
och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
015:020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,
under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
015:021 Skräckröster ljuda i hans öron;
när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
015:022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,
ty svärdet lurar på honom.
015:023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?
Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
015:024 Ångest och trångmål förskräcka honom,
han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
015:025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,
och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
015:026 han stormade mot honom med trotsig hals,
med sina sköldars ryggar i sluten hop;
015:027 han höljde sitt ansikte med fetma
och samlade hull på sin länd;
015:028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,
i hus som ej fingo bebos,
ty till stenhopar voro de bestämda.
015:029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,
hans skördar luta ej tunga mot jorden.
015:030 Han kan icke undslippa mörkret;
hans telningar skola förtorka av hetta,
och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
015:031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,
ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
015:032 I förtid skall hans mått varda fyllt,
och hans krona skall ej grönska mer.
015:033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,
lik ett olivträd som fäller sina blommor.
015:034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,
såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
015:035 Man går havande med olycka och föder fördärv;
den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
016:001 Därefter tog Job till orda och sade:
016:002 Över nog har jag fått höra av sådant;
usla tröstare ären I alla.
016:003 Är det nu slut på detta tal i vädret,
eller eggar dig ännu något till gensvar?
016:004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;
ja, jag ville att I voren i mitt ställe!
Då kunde jag hopsätta ord mot eder
och skaka mot eder mitt huvud till hån.
016:005 Med munnen kunde jag då styrka eder
och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.