023:001 Därefter tog Job till orda och sade:
023:002 Också i dag vill min klaga göra uppror.
Min hand kännes matt för min suckans skull.
023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,
huru jag kunde komma dit där han bor!
023:004 Jag skulle då lägga fram för honom min sak
och fylla min mun med bevis.
023:005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,
och förnimma vad han skulle säga till mig.
023:006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig,
nej, han borde allenast lyssna till mig.
023:007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,
ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
023:008 Men går jag mot öster, så är han icke där;
går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
023:009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;
döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
023:010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat;
han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
023:011 Vid hans spår har min for hållit fast,
hans väg har jag följt, utan att vika av.
023:012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;
mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
023:013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?
Vad honom lyster, det gör han ock.
023:014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,
och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
023:015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;
när jag betänker det, fruktar jag för honom.
023:016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,
den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
023:017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,
dödsnatten undanhöll han mig.
024:001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?
varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
024:002 Se, råmärken flyttar man undan,
rövade hjordar driver man i bet;
024:003 de faderlösas åsna för man bort
och tager änkans ko i pant.
024:004 Man tränger de fattiga undan från vägen,
de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.