024:005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;
dit gå de och möda sig och söka något till täring;
hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
024:006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,
de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
024:007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;
de hava intet att skyla sig med i kölden.
024:008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de;
de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
024:009 Den faderlöse slites från sin moders bröst,
och den betryckte drabbas av utpantning.
024:010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,
hungrande nödgas de bära på kärvar.
024:011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,
de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
024:012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig,
ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.
Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
024:013 Andra hava blivit fiender till ljuset;
de känna icke dess vägar
och hålla sig ej på dess stigar.
024:014 Vid dagningen står mördaren upp
för att dräpa den betryckte och fattige;
och om natten gör han sig till tjuvars like.
024:015 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,
han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,
och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
024:016 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,
men under dagen stänga de sig inne;
ljuset vilja de icke veta av.
024:017 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,
med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
024:018 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,
förbannad bliver hans del i landet;
till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
024:019 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,
så förtär dödsriket den som har syndat.
024:020 Hans moders liv förgäter honom,
maskar frossa på honom,
ingen finnes, som bevarar hans minne;
såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
024:021 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,
och när någon icke gör gott mot änkan.»
024:022 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,
de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
024:023 han giver dem trygghet, så att de få vila,
och hans ögon vaka över deras vägar.
024:024 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,
de sjunka då ned och dö som alla andra;
likasom axens toppar vissna de bort.
024:025 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,
vem kan göra mina ord om intet?
025:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
025:002 Hos honom är väldighet och förskräckande makt,
hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.
025:003 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror?
Och vem överstrålas ej av hans ljus?
025:004 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud
eller en av kvinna född kunna befinnas ren?
025:005 Se, ej ens månen skiner nog klart,
ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;
025:006 huru mycket mindre då människan, det krypet,
människobarnet, den masken!
026:001 Därefter tog Job till orda och sade: