036:015 Genom lidandet vill han rädda den lidande,
och genom betrycket vill han öppna hans öra.
036:016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap,
ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde;
och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.
036:017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom;
ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
036:018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid,
och huru svårt du än har måst plikta,
borde du ej därav ledas vilse.
036:019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd
och genom allt som nu har prövat din kraft?
036:020 Du må ej längta så ivrigt efter natten,
den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
036:021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till
vad fördärvligt är;
sådant behagar dig ju mer än att lida.
036:022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft.
Var finnes någon mästare som är honom lik?
036:023 Vem har föreskrivit honom hans väg,
och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»
036:024 Tänk då på att upphöja hans gärningar,
dem vilka människorna besjunga
036:025 och som de alla skåda med lust,
de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.
036:026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd,
hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
036:027 Se, vattnets droppar drager han uppåt,
och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
036:028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström,
låta dem drypa ned över talrika människor.
036:029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning,
braket som utgår från hans hydda?
036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen,
och själva havsgrunden höljer han in däri.
036:031 Ty så utför han sina domar över folken;
så bereder han ock näring i rikligt mått.
036:032 I ljungeldsljus höljer han sina händer
och sänder det ut mot dem som begynna strid.
036:033 Budskap om honom bär hans dunder;
själva boskapen bebådar hans antåg.
037:001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,
bävande spritter det upp.
037:002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,
hören dånet som går ut ur hans mun.
037:003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,
och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
037:004 Efteråt ryter så dånet,
när han dundrar med sin väldiga röst;
och på ljungeldarna spar han ej,
då hans röst låter höra sig.
037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,
stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
037:006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,
så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
037:007 Därmed fjättrar han alla människors händer,
så att envar som han har skapat kan lära därav.
037:008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,
och i sina kulor lägga de sig till ro.
037:009 Från Stjärngemaket kommer då storm
och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
037:010 med sin andedräkt sänder Gud frost,
och de vida vattnen betvingas.
037:011 Skyarna lastar han ock med väta
och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
037:012 De måste sväva än hit, än dit,
alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,
vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
037:013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,
än är det med nåd som han låter dem komma.