039:012 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig
och att stanna över natten invid din krubba?
039:013 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm
och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
039:014 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,
kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
039:015 Överlåter du åt honom att föra hem din säd
och att hämta den tillhopa till din loge?
039:016 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,
men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
039:017 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg
och ruvar dem ovanpå sanden.
039:018 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
039:019 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;
att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
039:020 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,
han har ej tilldelat henne förstånd.
039:021 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;
då ler hon åt både häst och man.
039:022 Är det du som giver åt hästen hans styrka
och kläder hans hals med brusande man?
039:023 Är det du som lär honom gräshoppans språng?
Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
039:024 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft
och rusar så fram mot väpnade skaror.
039:025 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,
han ryggar icke tillbaka för svärd.
039:026 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
av ljungande spjut och lans.
039:027 Han skakas och rasar och uppslukar marken,
han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
039:028 För var basunstöt frustar han: Huj!
Ännu i fjärran vädrar han striden,
anförarnas rop och larmet av härskrin.
039:029 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp
och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
039:030 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt
och bygger sitt näste i höjden?
039:031 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,
på klippans spets och på branta berget.
039:032 Därifrån spanar han efter sitt byte,
långt bort i fjärran skådar hans ögon.
039:033 Hans ungar frossa på blod,
och där slagna ligga, där finner man honom.
040:034 Så svarade nu HERREN Job och sade:
040:035 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
040:036 Job svarade HERREN och sade:
040:037 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?
Jag måste lägga handen på munnen.
040:038 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;
ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
040:001 Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:
040:002 Omgjorda såsom en man dina länder;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
040:003 Vill du göra min rätt om intet
och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
040:004 Har du en sådan arm som Gud,
och förmår du dundra med din röst såsom han?
040:005 Pryd dig då med ära och höghet,
kläd dig i majestät och härlighet.
040:006 Gjut ut din vredes förgrymmelse,
ödmjuka med en blick allt vad högt är.
040:007 Ja, kuva med en blick allt vad högt är,
slå ned de ogudaktiga på stället.
040:008 Göm dem i stoftet allasammans,
ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
040:009 Då vill jag prisa dig, också jag,
för segern som din högra hand har berett dig.