040:010 Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du.
Han lever av gräs såsom en oxe.
040:011 Och se vilken kraft han äger i sina länder,
vilken styrka han har i sin buks muskler.
040:012 Han bär sin svans så styv som en ceder,
ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
040:013 Hans benpipor äro såsom rör av koppar,
benen i hans kropp likna stänger av järn.
040:014 Förstlingen är han av vad Gud har gjort;
hans skapare själv har givit honom hans skära.
040:015 Ty foder åt honom frambära bergen,
där de vilda djuren alla hava sin lek.
040:016 Under lotusträd lägger han sig ned,
i skygdet av rör och vass.
040:017 Lotusträd giva honom tak och skugga,
pilträd hägna honom runt omkring.
040:018 Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke;
han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
040:019 Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt,
vem borrar en snara genom hans nos?
040:020 Kan du draga upp Leviatan med krok
och med en metrev betvinga hans tunga?
040:021 Kan du sätta en sävhank i hans nos
eller borra en hake genom hans käft?
040:022 Menar du att han skall slösa på dig många böner
eller tala till dig med mjuka ord?
040:023 Att han skall vilja sluta fördrag med dig,
så att du finge honom till din träl för alltid?
040:024 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel
och sätta honom i band åt dina tärnor?
040:025 Pläga fiskarlag köpslå om honom
och stycka ut hans kropp mellan krämare?
040:026 Kan du skjuta hans hud full med spjut
och hans huvud med fiskharpuner?
040:027 Ja, försök att bära hand på honom
du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
040:028 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket,
han fälles till marken redan vid hans åsyn.
041:001 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.
Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
041:002 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?
Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
041:003 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,
om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
041:004 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?
Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
041:005 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?
Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
041:006 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;
hopslutna äro de med fast försegling.
041:007 Tätt fogar sig den ena intill den andra,
icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
041:008 Var och en håller ihop med den nästa,
de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
041:009 När han fnyser, strålar det av ljus;
hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
041:010 Bloss fara ut ur hans gap,
eldgnistor springa fram därur.
041:011 Från hans näsborrar utgår rök
såsom ur en sjudande panna på bränslet.
041:012 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,
och lågor bryta fram ur hans gap.
041:013 På hans hals har kraften sin boning,
och framför honom stapplar försagdhet.
041:014 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,
det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
041:015 Hans hjärta är fast såsom sten,
fast såsom bottenstenen i kvarnen.
041:016 När han reser sig, bäva hjältar,
av ångest mista de all sans.
041:017 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,
ej heller spjut eller pil eller pansar.
041:018 Han aktar järn såsom halm
och koppar såsom murket trä.
041:019 Bågskott skrämma honom ej bort,
slungstenar förvandlas för honom till strå;
041:020 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,
han ler åt rasslet av lansar.
041:021 På sin buk bär han skarpa eggar,
spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
041:022 Han gör djupet sjudande som en gryta,
likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
041:023 Bakom honom strålar vägen av ljus,
djupet synes bära silverhår.