031:008 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd,
att du ser till mitt lidande,
att du låter dig vårda om min själ i nöden
031:009 och icke överlämnar mig i fiendens hand,
utan ställer mina fötter på rymlig plats.
031:010 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd;
av sorg är mitt öga förmörkat,
ja, min själ såväl som min kropp.
031:011 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse
och mina år i suckan;
min kraft är bruten genom min missgärning,
och benen i min kropp äro maktlösa.
031:012 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek,
ja, till stor smälek för mina grannar
och till skräck för mina förtrogna;
de som se mig på gatan
fly undan för mig.
031:013 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död;
jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
031:014 Ty jag hör mig förtalas av många;
skräck från alla sidor!
De rådslå med varandra mot mig
och stämpla för att taga mitt liv.
031:015 Men jag förtröstar på dig, HERRE;
jag säger: »Du är min Gud.»
031:016 Min tid står i dina händer; rädda mig
från mina fienders hand och mina förföljare.
031:017 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare;
fräls mig genom din nåd.
031:018 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig;
låt de ogudaktiga komma på skam
och varda tystade i dödsriket.
031:019 Må lögnaktiga läppar förstummas,
de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige,
med högmod och förakt.
031:020 Huru stor är icke din godhet,
den du förvarar åt dem som frukta dig,
och den du bevisar inför människors barn
mot dem som taga sin tillflykt till dig!
031:021 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm
mot människors sammangaddning;
du döljer dem i din hydda
mot tungors angrepp.
031:022 Lovad vare HERREN,
ty han har bevisat mig sin underbara nåd
genom att beskära mig en fast stad!
031:023 Ty väl sade jag i min ångest:
»Jag är bortdriven från dina ögon.»
Likväl hörde du mina böners ljud,
när jag ropade till dig.
031:024 Älsken HERREN, alla I hans fromme.
HERREN bevarar de trogna,
men han vedergäller i fullt mått
den som över högmod.
031:025 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan,
alla I som sätten edert hopp till HERREN.
032:001 Av David; en sång.
Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,
vilkens synd är överskyld.
032:002 Säll är den människa
som HERREN icke tillräknar missgärning,
och i vilkens ande icke är något svek.