051:007 Se, i synd är jag född,
och i synd har min moder avlat mig.
051:008 Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
så lär mig då vishet i mitt innersta.
051:009 Skära mig med isop, så att jag varder ren;
två mig, så att jag bliver vitare än snö.
051:010 Låt mig förnimma fröjd och glädje,
låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
051:011 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
och utplåna alla mina missgärningar.
051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
och giv mig på nytt en frimodig ande.
051:013 Förkasta mig icke från ditt ansikte,
och tag icke din helige Ande ifrån mig.
051:014 Låt mig åter få fröjdas över din frälsning,
och uppehåll mig med villighetens ande.
051:015 Då skall jag lära överträdarna dina vägar,
och syndarna skola omvända sig till dig.
051:016 Rädda mig undan blodstider, Gud,
du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
051:017 Herre, upplåt mina läppar,
så att min mun kan förkunna ditt lov.
051:018 Ty du har icke behag till offer,
eljest skulle jag giva dig sådana;
till brännoffer har du icke lust.
051:019 Det offer som behagar Gud
är en förkrossad ande;
ett förkrossat och bedrövat hjärta
skall du, Gud, icke förakta.
051:020 Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
051:021 Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig,
brännoffer och heloffer;
då skall man offra tjurar på ditt altare.
052:001 För sångmästaren; en sång av David, 052:002 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»
052:003 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare?
Guds nåd varar ju beständigt.
052:004 Din tunga far efter fördärv,
den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.
052:005 Du älskar ont mer än gott,
lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.
052:006 Ja, du älskar allt fördärvligt tal,
du falska tunga.
052:007 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid,
han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda
och utrota dig ur de levandes land. Sela.