062:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
062:002 Allenast hos Gud söker min själ sin ro;
från honom kommer min frälsning.
062:003 Allenast han är min klippa och min frälsning,
min borg, jag skall ej mycket vackla.
062:004 Huru länge viljen I rasa mot denne man,
samfällt slå honom ned,
såsom vore han en lutande vägg,
en sönderbräckt mur?
062:005 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd,
de hava behag till lögn;
med munnen välsigna de,
men i sitt innersta förbanna de. Sela.
062:006 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ;
ty från honom kommer mitt hopp.
062:007 Allenast han är min klippa och min frälsning,
min borg, jag skall icke vackla.
062:008 Hos Gud är min frälsning och min ära;
min starka klippa,
min tillflykt har jag i Gud.
062:009 Förtrösta på honom
alltid, du folk;
utgjuten för honom edra hjärtan.
Gud är vår tillflykt. Sela.
062:010 Allenast ett intet äro människors barn,
myndiga herrar fåfänglighet;
i vågskålen äro de för lätta,
mindre än intet äro de allasammans.
062:011 Förliten eder icke på orätt vinning,
sätten icke ett fåfängligt hopp till rov:
om ock eder rikedom växer,
så akten icke därpå.
062:012 En gång har Gud sagt det,
ja, två gånger har jag hört det,
att hos Gud är makten;
062:013 och hos dig, Herre, är nåd.
Ty du vedergäller
var och en efter hans gärningar.
063:001 En psalm av David, när han var i Juda öken.
063:002 Gud, du är min Gud,
bittida söker jag dig;
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
i ett torrt land,
som försmäktar utan vatten.
063:003 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,
för att få se din makt och ära.
063:004 Ty din nåd är bättre än liv;
mina läppar skola prisa dig.
063:005 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;
i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.