068:016 Ett Guds berg
är Basans berg,
ett högtoppigt berg
är Basans berg.
068:017 Men varför sen I så avogt,
I höga berg,
på det berg som Gud
har utkorat till sitt säte,
det där ock HERREN
skall bo för alltid?
068:018 Guds vagnar äro tiotusenden,
tusen och åter tusen;
Herren drog fram med dem,
Sinai är nu i helgedomen.
068:019 Du for upp i höjden,
du tog fångar,
du undfick gåvor
bland människorna,
ja, också de gensträviga
skola bo hos HERREN Gud.
068:020 Lovad vare Herren!
Dag efter dag bär han oss;
Gud är vår frälsning. Sela.
068:021 Gud är för oss
en Gud som frälsar,
och hos HERREN, Herren
finnes räddning från döden.
068:022 Men Gud sönderkrossar
sina fienders huvuden,
krossar hjässan
på den som går där med skuld.
068:023 Herren säger:
»Från Basan skall jag hämta dem,
från havets djup
skall jag hämta dem upp,
068:024 så att du kan stampa
med din fot i blod
och låta dina hundars tunga
få sin del av fienderna.»
068:025 Man ser, o Gud,
ditt högtidståg,
min Guds, min konungs, tåg
inne i helgedomen.
068:026 Främst gå sångare,
harpospelare följa efter,
mitt ibland unga kvinnor
som slå på pukor.
068:027 Lova Gud i församlingarna,
loven Herren, I av Israels brunn.
068:028 Där går Benjamin,
den yngste, han för dem an;
där går skaran
av Juda furstar,
Sebulons furstar,
Naftalis furstar.
068:029 Din Gud har beskärt dig makt;
så håll nu vid makt, o Gud,
vad du har gjort för oss.
068:030 I ditt tempel i Jerusalem
bäre konungar fram
sina skänker åt dig.
068:031 Näps odjuret i vassen,
tjurarnas hop
med deras kalvar, folken,
må de ödmjukt hylla dig
med sina silverstycken.
Ja, han förströr de folk
som finna behag i krig.
068:032 De mäktige skola komma
hit från Egypten,
Etiopien skall skynda hit till Gud,
med gåvor i händerna.
068:033 I riken på jorden,
sjungen till Guds ära;
lovsägen Herren, Sela,
068:034 honom som far fram
på urtidshimlarnas himmel.
Ja, där låter han höra sin röst,
en mäktig röst.
068:035 Given Gud makten;
över Israel är hans härlighet,
och hans makt är i skyarna.
068:036 Fruktansvärd är du,
Gud, i din helgedom;
Israels Gud,
han giver makt
och styrka åt sitt folk.
Lovad vare Gud!
069:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
069:002 Fräls mig, Gud; ty vattnen
tränga mig inpå livet.
069:003 Jag har sjunkit ned i djup dy,
där ingen botten är;
jag har kommit i djupa vatten,
och svallet vill fördränka mig.
069:004 Jag har ropat mig trött,
min strupe är förtorkad;
mina ögon försmäkta
av förbidan efter min Gud.
069:005 Flera än håren på mitt huvud
äro de som hata mig utan sak;
många äro de som vilja förgöra mig,
de som äro mina fiender utan skäl;
vad jag icke har rövat,
det måste jag gälda.
069:006 Du, o Gud,
känner min dårskap,
och mina skulder äro icke
förborgade för dig.
069:007 Låt icke i mig dem komma på skam,
som förbida dig, Herre,
HERRE Sebaot;
Låt icke i mig dem varda till blygd,
som söka dig,
du Israels Gud.
069:008 Ty för din skull bär jag smälek,
för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
069:009 främmande har jag blivit för mina bröder
och en främling för min moders barn.
069:010 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig,
och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
069:011 Jag grät, ja, min själ grät under fasta,
men det blev mig till smälek.
069:012 Jag klädde mig i sorgdräkt,
men jag blev för dem ett ordspråk.
069:013 Om mig tassla de, när de sitta i porten;
i dryckeslag göra de visor om mig.
069:014 Men jag kommer med min bön till dig,
HERRE, i behaglig tid,
genom din stora nåd, o Gud;
svara mig i din frälsande trofasthet.
069:015 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned;
låt mig bliva räddad från dem som hata mig
och från de djupa vattnen.
069:016 Låt icke vattensvallet fördränka mig
eller djupet uppsluka mig;
och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
069:017 Svara mig, HERRE,
ty god är din nåd;
vänd dig till mig
efter din stora barmhärtighet.
069:018 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare,
ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
069:019 Kom till min själ och förlossa henne;
befria mig för mina fienders skull.
069:020 Du känner min smälek,
min skam och blygd;
du ser alla mina ovänner.
069:021 Smälek har krossat mitt hjärta,
så att jag är vanmäktig;
jag väntade på medlidande, men där var intet,
och på tröstare, men jag fann ingen.
069:022 De gåvo mig galla att äta,
och ättika att dricka, i min törst.
069:023 Må deras bord framför dem bliva till en snara
och till ett giller, bäst de gå där säkra;
069:024 må deras ögon förmörkas, så att de icke se;
gör deras länder vacklande alltid.
069:025 Gjut ut över dem din ogunst,
och låt din vredes glöd hinna upp dem.
069:026 Deras gård blive öde,
ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
069:027 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit
och orda om huru de plågas, som du har stungit.
069:028 Låt dem gå från missgärning till missgärning,
och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
069:029 Må de utplånas ur de levandes bok
och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.