069:030 Men mig som är betryckt och plågad,
mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
069:031 Jag vill lova Guds namn med sång
och upphöja honom med tacksägelse.
069:032 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur,
något offerdjur med horn och klövar.
069:033 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig;
I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
069:034 Ty HERREN lyssnar till de fattiga
och föraktar icke sina fångna.
069:035 Honom love himmelen och jorden,
havet och allt vad som rör sig däri.
069:036 Ty Gud skall frälsa Sion,
han skall bygga upp Juda städer;
man skall bo i dem och besitta landet.
069:037 Hans tjänares barn skola få det till arvedel,
och de som älska hans namn skola bo däri.
070:001 För sångmästaren; av David, till åminnelse.
070:002 Gud, kom till min räddning;
HERRE, skynda till min hjälp.
070:003 Må de komma på skam och varda utskämda,
som stå efter mitt liv;
må de vika tillbaka och blygas,
som önska min ofärd.
070:004 Må de vända tillbaka i sin skam,
som säga: »Rätt så, rätt så!»
070:005 Men alla de som söka dig må fröjdas
och vara glada i dig;
och de som åstunda din frälsning säge alltid:
»Lovad vare Gud!»
070:006 Jag är betryckt och fattig;
Gud, skynda till mig.
Min hjälp och min befriare är du;
HERRE, dröj icke.
071:001 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;
låt mig aldrig komma på skam.
071:002 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet;
böj ditt öra till mig och fräls mig.
071:003 Var mig en klippa där jag får bo,
och dit jag alltid kan fly,
du som beskär mig frälsning.
Ty du är mitt bergfäste och min borg.
071:004 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
071:005 Ty du är mitt hopp, o Herre,
HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
071:006 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet,
ja, du har förlöst mig ur min moders liv;
dig gäller ständigt mitt lov.
071:007 Jag har blivit såsom ett vidunder för många;
men du är min starka tillflykt.
071:008 Låt min mun vara full av ditt lov,
hela dagen av din ära.
071:009 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid,
övergiv mig ej, när min kraft försvinner.
071:010 Ty mina fiender säga så om mig,
och de som vakta på min själ
rådslå så med varandra:
071:011 »Gud har övergivit honom;
förföljen och gripen honom,
ty det finnes ingen som räddar.»
071:012 Gud, var icke långt ifrån mig;
min Gud, skynda till min hjälp.
071:013 Må de komma på skam och förgås,
som stå emot min själ;
må de höljas med smälek och blygd,
som söka min ofärd.
071:014 Men jag skall alltid hoppas
och än mer föröka allt ditt lov.
071:015 Min mun skall förtälja din rättfärdighet,
hela dagen din frälsning,
ty jag känner intet mått därpå.
071:016 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar;
jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.