Tredje boken
073:001 En psalm av Asaf.
Sannerligen, Gud är god mot Israel,
mot dem som hava rena hjärtan.
073:002 Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
mina steg voro nära att slinta;
073:003 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
073:004 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
och deras hull är frodigt.
073:005 De komma icke i olycka såsom andra dödliga
och varda icke plågade såsom andra människor.
073:006 Därför är högmod deras halsprydnad,
våld den klädnad som höljer dem.
073:007 Ur fetma skåda deras ögon fram,
deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
073:008 De håna och tala förtryck i sin ondska;
med höga åthävor tala de.
073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen,
och deras tunga far fram på jorden;
073:010 därför vänder sig deras folk till dem
och super så in vattnet i fulla drag.
073:011 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
073:012 Ja, så är det med de ogudaktiga;
det går dem alltid väl, och de växa i makt.
073:013 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde mina händer i oskuld;
073:014 jag vart dock plågad hela dagen,
och var morgon kom tuktan över mig.
073:015 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
då hade jag svikit dina barns släkte.
073:016 När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
syntes det mig alltför svårt,
073:017 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
och aktade på dess ände.
073:018 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
du störtar dem ned i fördärv.
073:019 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
De förgås och få en ände med förskräckelse.
073:020 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
073:021 När mitt hjärta förbittrades
och jag kände styng i mitt inre,
073:022 då var jag oförnuftig och förstod intet;
såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
073:023 Dock förbliver jag städse hos dig;
du håller mig vid min högra hand.
073:024 Du skall leda mig efter ditt råd
och sedan upptaga mig med ära.
073:025 Vem har jag i himmelen utom dig!
Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
073:026 Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.
073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
073:028 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
för att kunna förtälja alla dina gärningar.
074:001 En sång av Asaf.
Varför, o Gud,
har du så alldeles förkastat oss,
varför ryker din vredes eld
mot fåren i din hjord?
074:002 Tänk på din menighet,
som du i fordom tid förvärvade,
som du förlossade, till att bliva
din arvedels stam;
tänk på Sions berg,
där du har din boning.
074:003 Vänd dina steg till den plats
där evig förödelse råder;
allt har ju fienden
fördärvat i helgedomen.
074:004 Dina ovänner hava skränat
inne i ditt församlingshus,
de hava satt upp sina tecken
såsom rätta tecken.
074:005 Det var en syn, såsom när man höjer
yxor mot en tjock skog.
074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat
med yxa och bila.
074:007 De hava satt eld på din helgedom
och oskärat ända till grunden
ditt namns boning.
074:008 De hava sagt i sina hjärtan:
»Vi vilja alldeles kuva dem.»
Alla Guds församlingshus
hava de bränt upp här i landet.