001:016 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
hjärta inhämtat i rikt mått.»
001:017 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
var ett jagande efter vind.
001:018 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
002:001 Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.
002:002 Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»
002:003 I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin—allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet—och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.
002:004 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag
planterade vingårdar åt mig.
002:005 Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem
alla slags fruktträd.
002:006 Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av
träd, som växte upp.
002:007 Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades
åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större
myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.
002:008 Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och
länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och
vad som är människors lust: en hustru, ja, många.
002:009 Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig
hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min
vishet.
002:010 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje
nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min
möda, och detta var min behållna del av all min möda.
002:011 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.
002:012 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft
och dårskap—ty vad kunna de människor göra, som komma efter
konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?—
002:013 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför
dårskapen, som ljuset har framför mörkret:
002:014 Den vise har ögon i sitt huvud,
men dåren vandrar i mörker.