Dock märkte jag att det går den ene som den andre.
002:015 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det
ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?»
Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?
002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer
under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter
vind.
002:018 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under
solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig
måste lämna vad jag har gjort.
002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men
ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min
möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.
002:020 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den
möda som jag hade gjort mig under solen.
002:021 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har
utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan
som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet
och ett stort elände.
002:022 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör
sig under solen?
002:023 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har
är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon
ro. Också detta är fåfänglighet.
002:024 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan
äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg
att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:
002:025 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?»
002:026 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt
och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och
lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes
Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
003:001 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin
stund.
003:002 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och
rycka upp det planterade har sin tid.
003:003 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid,
och bygga upp har sin tid.
003:004 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och
dansa har sin tid.
003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin
tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har
sin tid.
003:006 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har
sin tid, och kasta bort har sin tid.
003:007 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin
tid, och tala har sin tid.
003:008 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och
fred har sin tid.
003:009 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
003:010 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
003:011 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt
evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att
till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som
Gud har gjort.
003:012 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och
göra sig goda dagar, så länge de leva.
003:013 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all
sin möda, så är också detta en Guds gåva.