003:014 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man
kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och
Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
003:015 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det
skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
003:016 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde
orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
003:017 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den
orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man
gör har sin tid hos honom.
003:018 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på
det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att
de äro såsom fänad.
003:019 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går
det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de
ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är
fåfänglighet.
003:020 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och
alla skola de åter varda stoft.
003:021 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om
fänadens ande att den far ned under jorden?
003:022 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?
004:001 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas
under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns,
som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares
hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
004:002 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför
de levande, som ännu leva;
004:003 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade
kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under
solen.
004:004 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
004:005 Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.
004:006 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och
med jagande efter vind.
004:007 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:
004:008 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig,
varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all
hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för
vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också
detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.
004:009 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin
möda.
004:010 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin
medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan
finnes, som kan resa upp honom.
004:011 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men
huru skall den ensamme bliva varm?
004:012 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två
stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så
snart.
004:013 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd
nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
004:014 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde,
fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
004:015 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde
ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
004:016 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i
spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av
honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter
vind.