004:017 Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att
höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de
äro oförståndiga och göra så vad ont är.
005:001 Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta
förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i
himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.
005:002 Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst
har överflöd på ord.
005:003 När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det;
ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall
du infria.
005:004 Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och
icke infriar det.
005:005 Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke
inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du
att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han
fördärvar sina händers verk?
005:006 Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en
myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.
005:007 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och
rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver;
ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på
dem båda.
005:008 Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en
konung som så styr, att marken bliver brukad.
005:009 Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.
Också detta är fåfänglighet.
005:010 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och
till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se
dem?
005:011 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att
äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.
005:012 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att
hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.
005:013 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så
får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.
005:014 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå
bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls
intet som han kan taga med sig.
005:015 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort
alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han
så mödar sig—för vind?
005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken
grämelse har han, och plåga och förtret.
005:017 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det
är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda
som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver
henne; ty detta är den del hon får.
005:018 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill
förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo
sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en
Guds gåva.
005:019 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud
förlänar glädje i hjärtat.