011:007 Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.
011:008 Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet.
012:009 Gläd dig, du yngling, din ungdom,
och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid;
ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster
och så, som det behagar dina ögon.
Men vet att Gud för allt detta
skall draga dig till doms.
012:010 Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta,
och håll plåga borta från din kropp.
Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.
012:001 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,
förrän de onda dagarna komma
och de år nalkas, om vilka du skall säga:
»Jag finner icke behag i dem»;
012:002 Ja, förrän solen bliver förmörkad,
och dagsljuset och månen och stjärnorna;
före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
012:003 den tid då väktarna i huset darra
och de starka männen kröka sig;
då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,
och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
012:004 då dörrarna åt gatan stängas till,
medan ljudet från kvarnen försvagas;
då man står upp, när fågeln begynner kvittra,
och alla sångens tärnor sänka rösten;
012:005 då man fruktar för var backe
och förskräckelser bo på vägarna;
då mandelträdet blommar
och gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen bliver utan kraft,
nu då människan skall fara till sin eviga boning
och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
012:006 ja, förrän silversnöret ryckes bort
och den gyllene skålen slås sönder,
och förrän ämbaret vid källan krossas
och hjulet slås sönder och faller i brunnen
012:007 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,
och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
012:008 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!
——
012:009 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också
annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många
ordspråk författade han.
012:010 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som
med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
012:011 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.
012:012 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!
Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande gör kroppen trött.