005:009 »Vad är då din vän förmer än andra vänner,
du skönaste bland kvinnor?
Vad är din vän förmer än andra vänner,
eftersom du så besvär oss?»
005:010 »Min vän är strålande vit och röd,
härlig framför tio tusen.
005:011 Hans huvud är finaste guld,
hans lockar palmträdsvippor,
och svarta såsom korpen.
005:012 Hans ögon likna duvor
invid vattenbäckar,
duvor som bada sig i mjölk
och sitta invid bräddfull rand.
005:013 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar,
skrin med doftande kryddor.
Hans läppar äro röda liljor;
de drypa av flytande myrra.
005:014 Hans händer äro tenar av guld,
besatta med krysoliter.
Hans midja är formad av elfenben,
övertäckt med safirer.
005:015 Hans ben äro pelare av vitaste marmor,
som vila på fotstycken av finaste guld.
Att se honom är såsom att se Libanon;
ståtlig är han såsom en ceder.
005:016 Hans mun är idel sötma,
hela hans väsende är ljuvlighet.
Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade,
I Jerusalems döttrar.»
005:017 »Vart har han då gått, din vän,
du skönaste bland kvinnor?
Vart har din vän tagit vägen?
Låt oss hjälpa dig att söka honom.»
006:001 »Min vän har gått ned till sin lustgård,
till sina välluktrika blomstersängar,
för att låta sin hjord beta i lustgårdarna
och för att plocka liljor.
006:002 Jag är min väns,
och min vän är min,
där han för sin hjord i bet ibland liljor.
006:003 Du är skön såsom Tirsa, min älskade,
ljuvlig såsom Jerusalem,
överväldigande såsom en härskara.
006:004 Vänd bort ifrån mig dina ögon,
ty de hava underkuvat mig.
Ditt hår är likt en hjord av getter
som strömma nedför Gilead.
006:005 Dina tänder likna en hjord av tackor,
nyss uppkomna ur badet,
allasammans med tvillingar,
ofruktsam är ingen ibland dem.
006:006 Lik ett brustet granatäpple är din kind,
där den skymtar genom din slöja.
——
006:007 Sextio äro drottningarna,
och åttio bihustrurna,
och tärnorna en otalig skara.
006:008 Men en enda är hon,
min duva, min fromma,
hon, sin moders endaste,
hon, sin fostrarinnas utkorade.
När jungfrur se henne, prisa de henne säll,
drottningar och bihustrur höja hennes lov.
——
006:009 Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad,
skön såsom månen,
strålande såsom solen,
överväldigande såsom en härskara?
006:010 Till valnötslunden gick jag ned,
för att glädja mig åt grönskan i dalen,
för att se om vinträden hade slagit ut,
om granatträden hade fått blommor.
006:011 Oförtänkt satte mig då min kärlek
upp på mitt furstefolks vagnar.