021:011 Utsaga om Duma.
Man ropar till mig från Seir:
»Väktare, vad lider natten?
Väktare, vad lider natten?»
021:012 Väktaren svarar:
»Morgon har kommit,
och likväl är det natt.
Viljen I fråga mer, så frågen;
kommen tillbaka igen.»
021:013 Utsaga över Arabien.
Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark,
I karavaner från Dedan.
021:014 Må man komma emot de törstande
och giva dem vatten.
Ja, inbyggarna i Temas land
gå de flyktande till mötes med bröd.
021:015 Ty de fly undan svärd,
undan draget svärd,
och undan spänd båge
och undan krigets tunga.
021:016 Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen
räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången,
021:017 och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många
de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.
022:001 Utsaga om Synernas dal.
Vad är då på färde,
eftersom allt ditt folk
stiger upp på taken?
022:002 Du larmuppfyllda,
du bullrande stad,
du glada stad!
Dina slagna hava icke
blivit slagna med svärd,
ej dödats i strid.
022:003 Alla dina furstar
hava samfällt flytt undan,
utan bågskott blevo de fångar.
Ja, så många som påträffades hos dig
blevo allasammans fångar,
huru långt bort de än flydde.
022:004 Därför säger jag:
Vänden blicken ifrån mig,
jag måste gråta bitterligen;
trugen icke på mig tröst
för att dottern mitt folk
har blivit förstörd.
022:005 Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning
kommer från Herren, HERREN Sebaot,
i Synernas dal,
med nedbrutna murar
och med rop upp mot berget.
022:006 Elam hade fattat kogret,
vagnskämpar och ryttare följde honom;
Kir hade blottat skölden.
022:007 Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar,
och ryttarna hade fattat stånd vid porten.
022:008 Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter
vapnen i Skogshuset.
022:009 Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen
upp vattnet i Nedre dammen.
022:010 Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att
befästa muren.
022:011 Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet
från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade
verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det
sågen I icke.
022:012 Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och
klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt.
022:013 Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden
oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden:
»Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.»
022:014 Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron:
Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad,
så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.
022:015 Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där,
förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
022:016 Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här
hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe,
du som i klippan urholkar en boning åt dig,
022:017 du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan
man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump,
022:018 han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en
boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall
du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för
din herres hus.