005:007 Huru skulle jag då kunna förlåta dig? Dina barn hava ju
övergivit mig och svurit vid gudar som icke äro gudar. Jag gav
dem allt till fyllest, men de blevo mig otrogna och samlade sig
i skaror till skökohuset.
005:008 De likna välfödda, ystra hästar; de vrenskas var och en efter sin
nästas hustru.
005:009 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN. Och skulle
icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?
005:010 Stormen då hennes murar och för stören dem, dock utan att
alldeles göra ände på henne. Riven bort hennes vinrankor, de äro
ju icke HERRENS.
005:011 Ty både Israels hus och Juda hus hava varit mycket trolösa mot
mig, säger HERREN.
005:012 De hava förnekat HERREN och sagt: »Han betyder intet. Olycka
skall icke komma över oss, svärd och hunger skola vi icke se.
005:013 Men profeterna skola försvinna såsom en vind, och han som säges
tala är icke i dem; dem själva skall det så gå.»
005:014 Därför säger HERREN, härskarornas Gud: Eftersom I fören ett
sådant tal, se, därför skall jag göra mina ord i din mun till en
eld, och detta folk till ved, och elden skall förtära dem.
005:015 Se, jag skall låta komma över eder, I av Israels hus, ett folk
ifrån fjärran land, säger HERREN, ett starkt folk, ett urgammalt
folk, ett folk vars tungomål du icke känner, och vars tal du
icke förstår.
005:016 Deras koger är en öppen grav; de äro allasammans hjältar.
005:017 De skola förtära din skörd och ditt bröd, de skola förtära dina
söner och döttrar, de skola förtära dina får och fäkreatur, de
skola förtära dina vinträd och fikonträd. Dina befästa städer,
som du förlitar dig på, dem skola de förstöra med svärd.
005:018 Dock vill jag på den tiden, säger HERREN, icke alldeles göra
ände på eder.
005:019 Och om I då frågen: »Varför har HERREN, vår Gud, gjort oss allt
detta?», så skall du svara dem: »Såsom I haven övergivit mig och
tjänat främmande gudar i edert eget land, så skolen I nu få
tjäna främlingar i ett land som icke är edert.»
005:020 Förkunnen detta i Jakobs hus, kungören det i Juda och sägen:
005:021 Hör detta, du dåraktiga och oförståndiga folk, I som haven ögon,
men icke sen, I som haven öron, men icke hören.
005:022 Skullen I icke frukta mig, säger HERREN, skullen I icke bäva för
mig, for mig som har satt stranden till en damm for havet, till
en evärdlig gräns, som det icke kan överskrida, så att dess
böljor, huru de än svalla, ändå intet förmå, och huru de än
brusa, likväl icke kunna överskrida den?
005:023 Men detta folk har ett gensträvigt och upproriskt hjärta; de
hava avfallit och gått sin väg.
005:024 De sade icke i sina hjärtan: »Låtom oss frukta HERREN, vår Gud,
honom som giver regn i rätt tid, både höst och vår, och som
ständigt beskär oss de bestämda skördeveckorna.»
005:025 Edra missgärningar hava nu fört dessa i olag, och edra synder
hava förhållit för eder detta goda.
005:026 Ty bland mitt folk finnas ogudaktiga människor: de ligga i
försåt, likasom fågelfängaren ligger på lur, de sätta ut giller
till att fånga människor.
005:027 Såsom när en bur är full av fåglar, så äro deras hus fulla av
svek. Därigenom hava de blivit så stora och rika; de hava
blivit feta och skinande.
005:028 För sina ogärningar veta de icke av någon gräns, de hålla icke
rätten vid makt, icke den faderlöses rätt, till att främja den;
och i den fattiges sak fälla de icke rätt dom.
005:029 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN. Skulle
icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?
005:030 Förfärliga och gruvliga ting ske i landet.
005:031 Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd;
och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden
på detta kommer?
006:001 Bärgen edert gods ut ur Jerusalem,
I Benjamins barn,
stöten i basun i Tekoa,
och resen upp ett högt baner
ovanför Bet-Hackerem;
ty en olycka hotar från norr,
med stor förstöring.
006:002 Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion,
henne skall jag förgöra.
006:003 Herdar skola komma över henne
med sina hjordar;
de skola slå upp sina tält runt omkring henne,
avbeta var och en sitt stycke.
006:004 Ja, invigen eder till strid mot henne.
»Upp, låt oss draga åstad, medan middagsljuset varar!
Ack att dagen redan lider till ända!
Ack att aftonens skuggor förlängas!
006:005 Välan, så låt oss draga ditupp om natten
och förstöra hennes palatser.»
006:006 Ty så säger HERREN Sebaot:
Fällen träd och kasten upp vallar
emot Jerusalem.
Hon är staden som skall hemsökas,
hon som i sig har idel förtryck
006:007 Likasom en brunn låter vatten välla fram,
så låter hon ondska framvälla.
Våld och förödelse hör man där,
sår och slag
äro beständigt inför min åsyn.
006:008 Låt varna dig, Jerusalem, så att min själ
ej vänder sig ifrån dig,
så att jag icke gör dig till en ödemark,
till ett obebott land.
006:009 Så säger HERREN Sebaot:
En efterskörd, likasom på ett vinträd,
skall man hålla på kvarlevan av Israel.
Räck ut din hand åter och åter,
såsom när man plockar av druvor från rankorna.
006:010 Men inför vem skall jag tala
och betyga för att bliva hörd?
Se, deras öron äro oomskurna,
så att de icke kunna höra.
Ja, HERRENS ord har blivit till smälek bland dem;
de hava intet behag därtill.
006:011 Därför är jag uppfylld av HERRENS vrede,
jag förmår icke hålla den inne.
Utgjut den över barnen på gatan
och över alla de unga männens samkväm;
ja, både man och kvinna skola drabbas därav,
jämväl den gamle och den som har fyllt sina dagars mått.
006:012 Och deras hus skola gå över i främmandes ägo
så ock deras åkrar och deras hustrur,
ty jag vill uträcka min hand
mot landets inbyggare, säger HERREN.
006:013 Ty alla, både små och stora,
söka där orätt vinning,
och både profeter och präster
fara allasammans med lögn,
006:014 de taga det lätt med helandet
av mitt folks skada;
de säga: »Allt står väl till, allt står väl till»,
och dock står icke allt väl till.
006:015 De skola komma på skam, ty de övade styggelse.
Likväl känna de alls icke någon skam
och veta icke av någon blygsel.
Därför skola de falla bland de andra;
när min hemsökelse träffar dem,
skola de komma på fall, säger HERREN,
006:016 Så sade HERREN: »Ställen eder vid vägarna och sen till, och
frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den
goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra
själar.» Men de svarade: »Vi vilja icke vandra på den.»
006:017 Och när jag då satte väktare över eder och sade: »Akten på
basunens ljud», svarade de: »Vi vilja icke akta därpå.»
006:018 Hören därför, I hednafolk, och märk, du menighet, vad som sker
bland dem.
006:019 Ja hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta
folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på
mina ord, utan förkasta min lag.
006:020 Vad frågar jag efter rökelse, komme den ock från Saba, eller
efter bästa kalmus ifrån fjärran land? Edra brännoffer täckas
mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.
006:021 Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för
detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på
fall, den ene borgaren skall förgås med den andre.
006:022 Så säger HERREN:
Se, ett folk kommer
från nordlandet,
ett stort folk reser sig
vid jordens yttersta ända.
006:023 De föra båge och lans,
de äro grymma och utan förbarmande.
Dånet av dem är såsom havets brus,
och på sina hästar rida de fram,
rustade såsom kämpar till strid,
mot dig, du dotter Sion.
006:024 När vi höra ryktet om dem,
sjunka våra händer ned,
ängslan griper oss,
ångest lik en barnaföderskas.
006:025 Gå icke ut på marken,
och vandra ej på vägen,
ty fienden bär svärd;
skräck från alla sidor!
006:026 Du dotter mitt folk, höll dig i sorgdräkt,
vältra dig i aska,
höj sorgelåt likasom efter ende sonen,
och håll bitter dödsklagan;
ty plötsligt kommer förhärjaren över oss.