017:005 Så säger HERREN:
Förbannad är den man
som förtröstar på människor
och sätter kött sig till arm
och med sitt hjärta viker av ifrån HERREN.
017:006 Han skall bliva såsom en torr buske på hedmarken
och skall icke få se något gott komma,
utan skall bo på förbrända platser i öknen,
i ett land med salthedar, där ingen bor.
017:007 Men välsignad är den man
som förtröstar på HERREN,
den som har HERREN till sin förtröstan.
017:008 Han är lik ett träd som är planterat vid vatten,
och som sträcker ut sina rötter till bäcken;
ty om än hetta kommer, så förskräckes det icke,
utan bevarar sina löv grönskande;
och om ett torrt år kommer, så sörjer det icke
och upphör ej heller att bara frukt.
017:009 Ett illfundigt och fördärvat ting
är hjärtat framför allt annat;
vem kan förstå det?
017:010 Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat
och prövar njurarna,
och giver så åt var och en efter hans vägar,
efter hans gärningars frukt.
017:011 Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre.
017:012 En härlighetens tron,
en urgammal höjd
är vår helgedoms plats.
017:013 HERREN är Israels hopp;
alla som övergiva dig komma på skam.
de som vika av ifrån mig likna en skrift i sanden;
ty de hava övergivit HERREN,
källan med det friska vattnet.
017:014 Hela du mig, HERRE, så varde jag helad;
fräls mig du, så varder jag frälst.
Ty du är mitt lov.
017:015 Se, dessa säga till mig:
»Vad bliver av HERRENS ord?
Må det fullbordas!»
017:016 Det är ju så, att jag ej har undandragit mig
herdekallet i din efterföljd,
och fördärvets dag
har jag icke åstundat;
du vet det själv.
Vad mina läppar hava uttalat,
det har talats inför ditt ansikte.
017:017 Så bliv då icke
till skräck för mig;
du som är min tillflykt
på olyckans dag.
017:018 Låt dem som förfölja mig
komma på skam,
men låt icke mig
komma på skam;
låt dem bliva förfärade,
men låt ej mig bliva förfärad.
Låt en olycksdag komma över dem,
och krossa dem i dubbelt mått.
017:019 Så sade HERREN till mig: Gå åstad och ställ dig i
Menighetsporten, där Juda konungar gå in och gå ut, och sedan i
Jerusalems alla andra portar;
017:020 och säg till dem: Hören HERRENS ord, I Juda konungar med hela
Juda, och I alla Jerusalems invånare som gån in genom dessa
portar.
017:021 Så säger HERREN: Tagen eder val till vara för att på
sabbatsdagen bära någon börda eller föra in någon sådan genom
Jerusalems portar.
017:022 Och fören icke på sabbatsdagen någon börda ut ur edra hus, och
gören ej heller något annat arbete, utan helgen sabbatsdagen,
såsom jag bjöd edra fäder,
017:023 fastän de icke ville höra eller böja sitt öra därtill, utan voro
hårdnackade, så att de icke hörde eller togo emot tuktan.
017:024 Men om I viljen höra mig, säger HERREN, så att I på sabbatsdagen
icke fören någon börda in genom denna stads portar, utan helgen
sabbatsdagen, så att I på den icke gören något arbete,
017:025 då skola konungar och furstar som komma att sitta på Davids tron
få draga in genom denna stads portar, på vagnar och hästar,
följda av sina furstar, av Juda man och Jerusalems invånare; och
denna stad skall då förbliva bebodd evinnerligen.
017:026 Och från Juda städer, från Jerusalems omnejd och från Benjamins
land, från Låglandet, Bergsbygden och Sydlandet skall man komma
och frambära brännoffer, slaktoffer, spisoffer och rökelse och
frambära lovoffer till HERRENS hus.
017:027 Men om I icke hören mitt bud att helga sabbaten och att icke
bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då
skall jag tända eld på dess portar, och elden skall förtära
Jerusalems palatser och skall icke kunna utsläckas.
018:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade
018:002 »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där vill jag låta dig
höra mina ord.»
018:003 Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen
med arbete på krukmakarskivan.
018:004 Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret
misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav
ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.
018:005 Och HERRENS ord kom till mig han sade:
018:006 Skulle jag icke kunna göra med eder, I är Israels hus, såsom
denne krukmakare gör? säger HERREN Jo, såsom leret är i
krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus.
018:007 Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike att jag vill
upprycka, nedbryta och förgöra det;
018:008 men om då det folket omvänder sig från det onda väsende mot
vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda som jag hade
tänkt att göra dem.
018:009 En annan gång lovar jag ett folk och ett rike att jag vill
uppbygga och plantera det;
018:010 men om det då gör vad ont är i mina ögon och icke hör min röst,
så ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.
018:011 Så säg du nu till Juda man och Jerusalems invånare: Så säger
HERREN: Se, jag bereder åt eder en olycka, och jag har i sinnet
ett anslag mot eder. Vänden därför om, var och en från sin onda
väg, och bättren edert leverne och edert väsende.
018:012 Men de skola svara: »Du mödar dig förgäves. Vi vilja följa vara
egna tankar och göra var och er efter sitt onda hjärtas hårdhet.
018:013 Därför säger HERREN så: