Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

011:013 Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit
andan. Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst
och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du då alldeles göra ände på
kvarlevan av Israel?»
011:014 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
011:015 »Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nära fränder
och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invånare
säga: 'Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss som landet
har blivit givet till besittning'—
011:016 om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl
har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i
länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de
länder dit de hava kommit;
011:017 men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall
församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de
länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder
Israels land.
011:018 Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla
de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där.
011:019 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande
skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort
stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött,
011:020 så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och
göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara
deras Gud.
011:021 Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga
avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över
deras huvuden, säger Herren, HERREN.»
011:022 Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels
Guds härlighet vilade ovanpå dem.
011:023 Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade
på berget öster om staden.
011:024 Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna
i Kaldeen, så hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan
försvann för mig den syn jag hade fått se.
011:025 Och jag talade till de fångna alla de ord som HERREN hade
uppenbarat för mig.

012:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade;
012:002 »Du människobarn, du bor mitt i det gensträviga släktet, bland
människor som hava ögon att se med, men dock icke se, och öron
att höra med, men dock icke höra, eftersom de äro ett så
gensträvigt släkte.
012:003 Så red nu till åt dig, du människobarn, vad man behöver, när man
skall gå i landsflykt. Och vandra i deras åsyn åstad på ljusa
dagen, ja, vandra i deras åsyn åstad från det ställe där du nu
bor bort till en annan ort—om de till äventyrs ville akta
därpå, då de nu äro ett så gensträvigt släkte.
012:004 För ut ditt bohag, på ljusa dagen och i deras åsyn, såsom skulle
du gå i landsflykt, och vandra så i deras åsyn själv åstad på
aftonen, såsom landsflyktiga pläga.
012:005 Gör dig i deras åsyn en öppning i väggen, och för bohaget ut
genom den.
012:006 Lyft det sedan i deras åsyn upp på axeln och för bort det, när
det har blivit alldeles mörkt; och betäck ditt ansikte, så att
du icke ser landet. Ty jag gör dig till ett tecken för Israels
hus.»
012:007 Och jag gjorde såsom han bjöd mig; på ljusa dagen förde jag ut
mitt bohag, såsom skulle jag gå i landsflykt. Sedan, om aftonen,
gjorde jag mig med handen en öppning i väggen, och när det hade
blivit alldeles mörkt, förde jag det ut genom den och bar det så
på axeln, i deras åsyn.

012:008 Och HERRENS ord kom till mig den följande morgonen; han sade:
012:009 Du människobarn, säkert har Israels hus, det gensträviga
släktet, frågat dig: »Vad är det du gör?»
012:010 Så svara dem nu: Så säger Herren, HERREN: Denna utsaga gäller
fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som äro
därinne.
012:011 Säg: Jag är ett tecken för eder; såsom jag har gjort, så skall
det gå dem: de skola vandra bort i landsflykt och fångenskap.
012:012 Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin börda på
axeln, när det har blivit alldeles mörkt, och skall så draga
ut. Man skall göra en öppning i väggen, så att han genom den kan
bära ut sin börda; och han skall betäcka sitt ansikte, så att
han icke ser landet med sitt öga.
012:013 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel i
kaldéernas land, som han dock icke skall se; och där skall han
dö.
012:014 Och alla som äro omkring honom, till hans hjälp, och alla hans
härskaror skall jag förströ åt alla väderstreck, och mitt svärd
skall jag draga ut efter dem.
012:015 Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag förskingrar dem
bland folken och förströr dem i länderna.
012:016 Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd,
hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de
komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola
förnimma att jag är HERREN.

012:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:018 Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt
vatten darrande och med oro.
012:019 Och säg till folket i landet: Så säger Herren, HERREN om
Jerusalems invånare i Israels land: De skola äta sitt bröd med
oro och dricka sitt vatten med förfäran; så skall landet bliva
ödelagt och plundrat på allt vad däri är, för den orätts skull
som alla dess inbyggare hava övat.
012:020 Och de städer som nu äro bebodda skola komma att ligga öde, och
landet skall bliva en ödemark; och I skolen förnimma att jag är
HERREN.

012:021 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:022 Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels
land, när I sägen: »Tiden går, och av alla profetsynerna bliver
intet»?
012:023 Säg nu till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på
det ordspråket, så att man icke mer skall bruka det i
Israel. Tala i stället så till dem: »Tiden kommer snart, med
alla profetsynernas fullbordan.»
012:024 Ty inga falska profetsyner och inga lögnaktiga spådomar skola
mer finnas i Israels hus;
012:025 nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det
skall fullbordas, utan att länge fördröjas. Ja, du gensträviga
släkte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock
fullborda det, säger Herren, HERREN.

012:026 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
012:027 Du människobarn, se, Israels hus säger: »Den syn som han skådar
gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider
som ännu äro långt borta.»
012:028 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag
har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske,
säger Herren, HERREN.

013:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
013:002 Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter;
säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
Hören HERRENS ord.
013:003 Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som
följen eder egen ande och syner som I icke haven sett!—
013:004 Lika rävar på öde platser äro dina profeter, Israel.
013:005 I haven icke trätt fram i gapet eller fört upp någon mur omkring
Israels hus, så att det har kunnat bestå i striden på HERRENS
dag.
013:006 Nej, deras syner voro falskhet och deras spådomar lögn, fastän
de sade »Så har HERREN sagt.» HERREN hade ju icke sänt dem, men
de hoppades att deras tal ändå skulle gå i fullbordan.
013:007 Ja, förvisso var det falska syner som I skådaden och lögnaktiga
spådomar som I uttaladen, fastän I saden: »Så har HERREN sagt.»
Jag hade ju icke talat något sådant.

013:008 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom edert tal är falskhet
och edra syner äro lögn, se, därför skall jag komma över eder,
säger Herren, HERREN.
013:009 Och min hand skall drabba profeterna som skåda falska syner och
spå lögnaktiga spådomar. De skola icke få en plats i mitt folks
församling och skola icke bliva upptagna i förteckningen på
Israels hus, ej heller skola de få komma till Israels land; och
I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.
013:010 Eftersom, ja, eftersom de förde mitt folk vilse, i det att de
sade: »Allt står väl till», och dock stod icke allt väl till,
och eftersom de, när folket bygger upp en mur, vitmena den,
013:011 därför må du säga till dessa vitmenare att den måste falla. Ett
slagregn skall komma—ja, I skolen fara ned, I hagelstenar,
och du skall bryta ned den, du stormvind!
013:012 Och när så väggen faller, då skall man förvisso säga till eder:
»Var är nu vitmeningen som I ströken på?»
013:013 Därför säger Herren, HERREN så; Jag skall i min förtörnelse låta
en stormvind bryta lös, ett slagregn skall komma genom min
vrede, och hagelstenar genom min förtörnelse, så att det bliver
en ände därpå.
013:014 Och jag skall förstöra väggen som I beströken med vitmening, jag
skall slå den till jorden, så att dess grundval bliver
blottad. Och när den faller, skolen I förgås därinne; och I
skolen förnimma att jag är HERREN.
013:015 Och jag skall uttömma min förtörnelse på väggen och på dem som
hava bestrukit den med vitmening; och så skall jag säga till
eder: Det är ute med väggen, det är ute med dess vitmenare,
013:016 med Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och skådade
syner, det till behag, om att allt stod väl till, och dock stod
icke allt väl till, säger Herren, HERREN.

013:017 Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot dina landsmaninnor
som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser; profetera mot
dem
013:018 och säg: Så säger Herren, HERREN: Ve eder som syn bindlar till
alla handleder och gören slöjor till alla huvuden, både ungas
och gamlas, för att så fånga själar! Skullen I få fånga själar
bland mitt folk och döma somliga själar till liv, eder till
vinning,
013:019 I som för några nävar korn och några bitar bröd ohelgen mig hos
mitt folk, därmed att I dömen till döden själar som icke skola
dö, och dömen till liv själar som icke skola leva, i det att I
ljugen för mitt folk, som gärna hör lögn?
013:020 Nej, och därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall väl nå
edra bindlar, i vilka I fången själarna såsom fåglar, och skall
slita dem från edra armar; och jag skall giva själarna fria, de
själar som I haven fångat såsom fåglar.
013:021 Och jag skall slita sönder edra slöjor och rädda mitt folk ur
eder hand, och de skola icke mer vara ett byte i eder hand; och
I skolen förnimma att jag är HERREN.
013:022 Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige
försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men
däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder
om från sin onda väg och räddar sitt liv,
013:023 därför skolen I icke få fortsätta att skåda falska syner och att
öva spådom; utan jag skall rädda mitt folk ur eder hand, och I
skolen förnimma att jag är HERREN.

014:001 Och några av de äldste i Israel kommo till mig och satte sig ned
hos mig.
014:002 Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
014:003 Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få
insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är
dem en stötesten till missgärning. Skulle jag väl låta fråga mig
av sådana?
014:004 Nej; tala därför med dem och säg till dem: Så säger Herren,
HERREN: Var och en av Israels hus, som låter sina eländiga
avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad
som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar såsom han har
förtjänat genom sina många eländiga avgudar.
014:005 Så skall jag gripa Israels barn i hjärtat, därför att de
allasammans hava vikit bort ifrån mig genom sina eländiga
avgudar.
014:006 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Vänden om,
ja, vänden eder bort ifrån edra eländiga avgudar, vänden edra
ansikten bort ifrån alla edra styggelser.
014:007 Ty om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo i
Israel, viker bort ifrån mig, och låter sina eländiga avgudar få
insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är
honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
profeten, för att denne skall fråga mig för honom, så vill jag,
HERREN, själv giva honom svar:
014:008 jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till
ett tecken och till ett ordspråk, och utrota honom ur mitt folk;
och I skolen förnimma att jag är HERREN.
014:009 Men om profeten låter förföra sig och talar något ord, så har
jag, HERREN, låtit den profeten bliva förförd; och jag skall
uträcka min hand mot honom och förgöra honom ur mitt folk
Israel.
014:010 Och de skola båda bära på sin missgärning: profetens missgärning
skall räknas lika med den frågandes missgärning—
014:011 på det att Israels barn icke mer må gå bort ifrån mig och fara
vilse, ej heller mer orena sig med alla sina överträdelser, utan
vara mitt folk, såsom jag skall vara deras Gud, säger Herren,
HERREN.