007:028 Här slutar berättelsen. Men jag, Daniel, uppfylldes av många
oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag
bevarade i mitt hjärta vad som hade hänt.

008:001 I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn,
en som kom efter den jag förut hade sett.
008:002 Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans
borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen,
fann jag mig vara vid floden Ulai.
008:003 Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå
framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro
höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var
högre sköt sist upp.
008:004 Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och
söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde
rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig
stora ting.

008:005 Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma
västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid
jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
008:006 Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade
sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.
008:007 Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i
förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda
horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot
honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom;
och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

008:008 Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade
blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra
andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra
väderstreck.
008:009 Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet,
och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga
landet» till.
008:010 Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några
av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade
på dem.
008:011 Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora
ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans
helgedoms boning slogs ned.
008:012 Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för
överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och
lyckas väl i vad det företager sig.

008:013 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade
denne som talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga
offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om
förtrampandet av både helgedom och härskara?»
008:014 Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar;
därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»

008:015 När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå
den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.
008:016 Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade
och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»
008:017 Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt,
när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till
mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens
tid.»
008:018 Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte
mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.

008:019 Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall
ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar
detta.
008:020 Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och
Persiens konungar.
008:021 Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna
är den förste konungen.
008:022 Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess
ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk,
dock icke jämlika med honom i kraft.
008:023 Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt
mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;
008:024 han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i
kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste
förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt
uppsåt. Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas
folk.
008:025 Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt
svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han
fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig
upp; men utan människohand skall han då varda krossad.
008:026 Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är
sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen
framtid.»
008:027 Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod
jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var
häpen över synen, men ingen förstod den.

009:001 I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår—hans som
var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung
över kaldéernas rike—
009:002 i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna
lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för
profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå
till ända, medan Jerusalem låg öde.
009:003 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och
åkallan, och fastade därvid i säck och aska.
009:004 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade:
»Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller
förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina
bud!
009:005 Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och
avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.
009:006 Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i
ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt
folket i landet.
009:007 Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu
göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både
de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du
har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.
009:008 Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas,
därför att vi hava syndat mot dig.
009:009 Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi
voro avfälliga från
009:010 och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter
hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare
profeterna.
009:011 Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra
din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han
hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds
tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.
009:012 Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna
som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att
ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som
nu har skett i Jerusalem.
009:013 I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna
olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår
Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på
din sanning.
009:014 Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty
HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör,
men hörde icke hans röst.

009:015 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens
land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma
än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.
009:016 Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och
förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga
berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar
hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo
omkring oss.
009:017 Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt
ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.
009:018 Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se
vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är
uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad
rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i
förlitande på din stora barmhärtighet.
009:019 O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför
ditt verk utan att dröja—för din egen skull, min Gud, ty din
stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»

009:020 Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt
folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön
för min Guds heliga berg—
009:021 medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig
i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och
det var vid tiden för aftonoffret.
009:022 Han undervisade mig och talade till mig och sade: