021:045 Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
förstodo de att det var om dem som han talade.
021:046 Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
eftersom man höll honom för en profet.

022:001 Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

022:002 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
sin son.
022:003 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
voro bjudna; men de ville icke komma.
022:004 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
bröllopet.'
022:005 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
jordagods, den andre till sin köpenskap.
022:006 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
dem.
022:007 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
dråparna och brände upp deras stad.
022:008 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men
de som voro bjudna voro icke värdiga.
022:009 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
I träffen på.'
022:010 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
av bordsgäster.
022:011 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
022:012 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då
du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.
022:013 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och
fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall
vara gråt och tandagnisslan.
022:014 Ty många äro kallade, men få utvalda.»

022:015 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
skulle söka snärja honom genom något hans ord.
022:016 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
någon; ty du ser icke till personen.
022:017 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren
skatt, eller är det icke lovligt?»
022:018 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
snärja mig, I skrymtare?
022:019 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en
penning.
022:020 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
022:021 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då
kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
022:022 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och
gingo sin väg.

022:023 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom 022:024 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' 022:025 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. 022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. 022:027 Sist av alla dog hustrun. 022:028 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» 022:029 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. 022:030 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 022:031 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: 022:032 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» 022:033 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

022:034 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; 022:035 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: 022:036 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» 022:037 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' 022:038 Detta är det yppersta och förnämsta budet. 022:039 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' 022:040 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

022:041 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
022:042 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De
svarade honom: »Davids.»
022:043 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
kalla honom 'herre'? Han säger ju:
022:044 'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
under dina fötter.'
022:045 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans
son?»
022:046 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig
någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

023:001 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar 023:002 och sade:

»På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
023:003 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
icke.
023:004 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
flytta dem.
023:005 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
sina mantlar stora.
023:006 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
sitta främst i synagogorna
023:007 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
kallas 'rabbi'.
023:008 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder
Mästare, och I ären alla bröder.
023:009 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en
är eder Fader, han som är i himmelen.
023:010 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder
läromästare, Kristus.
023:011 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
023:012 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.

023:013 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och
dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.
023:014