003:001 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade
en förvissnad hand.
003:002 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
003:003 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
upp, och kom fram.»
003:004 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
liv, eller att döda?» Men de tego.
003:005 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.—
003:006 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

003:007 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
stor hop folk följde honom från Galileen.
003:008 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
ting han gjorde.
003:009 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
tränga sig inpå honom.
003:010 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
003:011 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
003:012 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

003:013 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. 003:014 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika, 003:015 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar. 003:016 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; 003:017 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän); 003:018 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren 003:019 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

003:020 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
ens fingo tillfälle att äta.
003:021 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
003:022 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
003:023 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
003:024 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
ju icke hava bestånd;
003:025 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
heller det huset kunna äga bestånd.
003:026 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
ute med honom.—
003:027 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först
därefter kan han plundra hans hus.

003:028 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
hädiskt de än må tala;
003:029 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

003:030 De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

003:031 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
003:032 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
»Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
dig.»
003:033 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
mina bröder?»
003:034 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
003:035 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
moder.»

004:001 Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig
en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och
han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på
land utmed sjön.
004:002 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i
sin undervisning:

004:003 »Hören! En såningsman gick ut för att så. 004:004 Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. 004:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; 004:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. 004:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. 004:008 Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» 004:009 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»